Min mormor Snöfrid Lindgren (hur vackert namn?) började pracka på mig en bunt visa ord om livet redan när jag var knappt lite över en meter lång och sportade skrikiga turkosa tajts till vardags.

Följande ”regler” bär jag med mig och försöker leva efter:

– Skaffa dig aldrig en man. Det blir bara problem.

– Skaffar du dig ändå en man, skaffa ingen som är stygg, smaskar högt när han äter eller snyter sig för ofta.

– Det skadar aldrig att pudra näsan en extra gång.

– Detsamma gäller läppstift. Det finns ingen – INGEN – som mår sämre för att du målar ett extra lager.

– Dofta gott.

– Åk till Amerika.

Sov två (2) timmar inatt. Är helt förvirrad nu, ramlar runt i ett töcken på redaktionen med leopardtröja på mig. Måste ta tag i det här, måste ringa min kran och be om några tabletter som man kan få lite SÖMN nån jävla gång. (Ok ska inte klaga SÅ mycket, är ju inte direkt ensamstående med tvillingungar och ett knippe labradorer).

Så märkligt på natten ändå. Alla tankar blir så mycket vettigare. 

Eller ja. Vettefan om det är vettigare. Låg i sängen och stirrade på ett klistermärke på ett element och plötsligt var jag tvungen att vända mig om och tänkte att nu måste jag väcka honom, jag måste säga att jag älskar honom, det var en så oerhört stark känsla, allt har varit upp-och-ner mellan oss och fan vet vad som händer i dag, om vi lever resten av livet ihop eller om jag ramlar i en trappa och får en allvarlig hjärnskada i dag på lunchen, men just då kände jag bara att han måste få veta att oavsett vad som händer så gör jag det.

Och sedan hejdade jag mig. Börja väcka någon någon mitt i natten och … nej. Jag gjorde inte det.

Ni vet när ens kille ska gå till frisören och man går med en molande obehagskänslan i magen. Att han ska komma dragande med några märkligheter som alldeles för kort hår, rak kant i nacken, slingor, sådana där konstiga rakade ränder ovanför öronen eller scooterblekning.

Den obehagskänslan har min kille av någon anledning när JAG ska klippa mig.

Varje gång jag meddelar omvärlden att jag ska gå och klippa mig och någon frågar ”hur?”.

Då svarar jag ”som Marie Fredriksson”. Det tycker jag är HYSTERISKT roligt.

I dag var dagen Malin kom till jobbet med en Ving-scarf.

Ser hennes mun röra sig och det mumlas något om Robert Pattinson men det enda jag kan tänka att hon säger är:

”Välkomna till Skiathos! Här har vi 22 grader och växlande molnighet men framåt eftermiddagen kommer solen att titta fram alltmer om man får tro prognoserna. Om ni tittar här till vänster så ser ni bussarna som tar er till hotellen, ni som har hotell på östra sidan av ön tar de gula bussarna och för transport till hotellen på västra sidan är det de gröna bussarna som gäller, jag upprepar ÖSTRA gula bussar, VÄSTRA gröna bussar”.

Jag hör folk som säger att de haft ätstörningar och nu är fullt friska. De kan plocka i sig vad som helst utan en tanke på hur det påverkar kroppen. Kanelbullar hit och pastasåser dit. Vilka hjältar, tänker jag. Men inte utan en viss misstänksamhet. För har man en gång varit i ätstörningsträsket är det ingen petitess som man bara vecklar ihop och stoppar under sängen som en dammig träningspryl från tv-shop.

Är det verkligen möjligt? kan jag fundera.

I dag varken svälter jag mig själv eller kräks upp maten.  

Men det fanns en tid då jag bröt ihop på sängkanten, när jag fått nog och berättade allt för mamma. Då hon fick stå utanför toadörren och ”hålla vakt” efter att jag ätit en ostmacka. Samma period bestämde jag mig ofta för att äta lunchmat i skolan, för att vara som alla andra åt jag potatismoset och köttbullarna. Sedan kom ångesten, att jag ätit för mycket, att jag förstört det ”lyckade” svältdygnet jag hade bakom mig och under tyskalektionen efteråt var jag tvungen att gå ut från klassrummet för att få bort maten, ångesten, från kroppen. ”Låt maten vara kvar i magen nu” sa mamma efter varje måltid och jag lyssnade. Till slut. För jag orkade inte fortsätta.

Min kompis blev väldigt, väldigt sjuk. Hon fick skjutsas runt i rullstol eftersom hon inte orkade stå på benen längre. Matångesten hade tagit över henne, styrde henne totalt och trots att läkarna sa åt henne att hon måste sluta, gång på gång, så tog det lång tid innan hon började äta igen. Sjukdomen tog år av hennes liv. Ungdomsår hon aldrig får tillbaka.

Jag slutade innan jag fick läggas in och börja äta framför en övervakare. Jag slutade, men jag har fallit tillbaka många gånger under åren.

I dag tänker jag att jag inte har några större problem. Men det är en lögn.

Bara för att jag inte kräks eller svälter betyder det inte att mitt tankesätt är friskt. Jag önskar att mitt liv skulle kretsa mindre kring ätande, jag önskar man kunde få ett friskt förhållningssätt till mat i julklapp: här, varsågod jag tänkte att du skulle få pröva på att äta utan ångest under ett år.

Jag vill att ätande ska vara någonting HELT problemfritt, något man bara gör för att få energi för att leva.

Inte sitta här och vara 24 år och fortfarande slåss med tankar som ”åt jag för mycket nu?”, ”ska jag äta eller ska jag inte äta det där?”, inte känna att en dag är ”förstörd” för att jag ätit en glass, inte låta en patetisk kaka till fikat finnas kvar i huvudet åtta timmar senare.

Jag vill bara sluta tänka på mat.

Ska det vara så svårt?

Herregud, det finns ju så mycket annat som är mycket viktigare i livet. Släpp den här himla maten.

Släpp den sa jag!

Släpp. Maten. FÖRIHELVETE!

Tänker jag. Och så är jag där igen. Tänker på mat.

Tänker på att jag inte ska tänka på mat.

Gud det är ju rätt skrattretande, när allt kommer omkring.

Jag känner igen en efterfestsläntrare när jag ser den.

Främst för att jag själv försatt mig i den situationen så många gånger: man vaknar upp på någon stenhård Ikea klippansoffa med huvudvärken från helvetet. Blickar ut över ett slagfält bestående av vinflaskor och ciggfimpar och kanske någon okänd mörkhårig 22-åring som sover med öppen mun på en pinnstol. Lägenheten badar i ljus så varför, gud varför, ligger man fortfarande där med skrynklig klänning och utsmetat smink?

I bästa fall har man inte tappat bort mobiltelefonen och kan ringa en taxi. Men tyvärr är den oftast ”på vift” just efter sådana här påfrestande nätter. Den okända 22-åringen pallar man ju inte väcka, eftersom man:

1. Inte besitter någon information om eventuell medfödd hjärtsvikt och då är det lika bra att inte väcka/skrämma livet ur honom med sin vedervärdiga look.

2. Inte orkar göra något större grävjobb kring huruvida det har hånglats eller inte hånglats.

Så då får man gå. Walk of shame som folk brukar kalla det. Själv tycker jag att det är ett alldeles för lättsamt uttryck för den tortyr man tvingas genomlida när man ragglar gata upp och gata ner (varför kan man aldrig gå på efterfest i sina egna kvarter?).

Min värsta gång var när solen sken, klockan var 13 på dagen och jag var tvungen att gå längs med en av Ålands mest trafikerade vägar. Hade till och med tänkt ut en plan, om någon frågade skulle jag vifta bort min illröda klänning och 12-centimetersklackarna genom att hävda att jag var bjuden på vernissage (som om det skulle hända att jag skulle gå på vernissage en söndag!!).

Till saken då: Den senaste veckan har jag sett två efterfestsläntrare. En på bussen i dag, och en man på strandpromenaden här i Årsta som fortfarande hade sovränder kvar i ansiktet, en illa tilltygad rosarandig skjorta och finputsade skor 🙁

Och jag kunde bara tänka: fy fan. FY FAN!

Fy fan vad jag aldrig vill leva det livet igen.

(Ser ni mig väl komma haltande längs Hornsgatan med mascara ner i urringningen nästa söndag kring lunch…).

– Fattar du hur stor del av livet jag sitter och glor på dig, brukar min kollega Jon Forsling säga.

Och visst, han får se mig bygga takhöga staplar av cola light-burkar, höra min bräkande åländska i telefonintervjuer och se mina sneda hörntänder där det alltid fastnar matrester, i princip åtta timmar om dagen. Måndag till fredag.

Det är mer än vad han ser sina barn och sin blivande fru Jessica till vardags. Det är väldigt konstigt.

För han har inte valt mig. Jag har inte valt honom.

Med tanke på att Stockholms plaskdamm till mediesfär är proppfull så kan man ju inte direkt vara kräsen när det kommer till kollegor. Nej, man får tacka och ta emot och slå sig ner i det gråa kontorslandskap med de människor som nu råkar sitta där när/om man lyckas komma över ett jobb. Då hjälps det inte om det är en skock av smygrasister eller ohygieniska näspetare eller böghatare eller allmänt störiga besserwissertyper.

Men. Nu har jag – tack gode gud – inte hamnat med idioter!

Aftonbladets nöjesredaktion är hög av fina människor. Och när jag sitter här och tänker på hur bra jag hamnat, hur fina alla är så värker det lite lite i brösttrakten och jag vill bara gå runt och viska till alla hur mycket jag tycker om dem och på vilket sätt just de är viktiga och begåvade.

Men orka vara den psykokärringen.

Min kollega Jon ställer Carl Bildt mot väggen i New York (just den här dagen slapp han se mig stapla colaburkar).

Jag: Fatta – FATTA – när min lägenhet är färdigrenoverad. Då ska jag ha en fest! En FEST! Ja det ska jag ha, en riktigt jävla fest där det ska drickas både ett och annat och whisky och folk ska ramla runt och slåss och …

Johanna (med tonen ”jorden anropar…”): Zandra!!

Jag: … att jag inte tänkt på det tidigare! En flytta-tillbaka-fest!

Johanna: Zandra!! Du har Carolas maniska blick när du pratar.

Träffade och intervjuade Johan Rheborg i dag. Jag hade sett mycket fram emot det här mötet. Folk hajpar Schyffert så mycket men om jag fick ta med någon av dem till en öde ö (VARFÖR jag nu skulle göra det? Man kommer ju aldrig att hamna i den situationen!!! Jaja) hade jag tagit med mig Rheborg. Vårt möte var trevligt och så, här kommer några detaljer jag lade märke till bara:

1. Han hade ett STORT diamantörhänge i örat. Ett sånt som David Beckham (och därmed även Chippen) sportade för ett gäng år sedan. Det gnistrade och hade sig när fotograferna plåtade honom. Mycket märkligt.

2. Han var propert klädd med jeans och jeansskjorta, men på fötterna hade han ett par joggingskor med reflexdetaljer. Väldigt rastvakt-på-skolgården-look. Skorna var också märkliga, inte lika märkliga som diamanten, men ändå.

3. Under den tiden vi pratade tittade han mig aldrig direkt i ögonen, hans blick följde en box kring mitt huvud men han passade sig för att titta mitt i. Jag vet inte varför han gjorde så, men det verkade som att han var lite osäker och det gjorde bara att jag tycker ännu mera om honom.

Rheborg, bild tagen vid annat tillfälle. Utan diamantring (om han inte har den på örat som skyms).