Viktiga saker fastnar inte.

Idiotiska saker fastnar.

Historialektionerna i gymnasiet till exempel. Jag minns märket på historialärarens jeans (Lee) och träslaget på borden i klassrummet (fejkad bok) men vilka strider som utkämpades i Mesopotamien är fan som bortblåst.

I somras åkte jag till Nacka och intervjuade Agneta Sjödin. Jag minns att hon hade en enorm Anton Corbijn-poster i hallen och att hon berättade att hon alltid går morgonpromenader.

– Jag går alltid ut och går före frukost med Coldplay i lurarna.

Det där har jag tänkt på då och då. Har ingen aning om varför. Inte så att hennes morgonpromenader satt något avtryck i mitt liv på något sätt. I alla fall: när jag satt och väntade på min PT häromveckan bläddrade jag igenom Sats medlemstidning. Där var hon igen, Agneta Sjödin och hon ojade sig lite över att hon inte alltid hinner träna så många danspass i veckan som hon skulle vilja. Men där flikade hennes PT in och sa att hon går ju ändå promenader. Och så var vi där igen:

– Ja, jag går morgonpromenader med Coldplay i lurarna.

Och sedan dess har Agneta och hennes morgonpromenader tagit gigantiska proportioner i mitt vardagliga liv. VARJE morgon när jag stiger upp så tänker jag på Agneta och hur hon pluggar i sina lurar, förmodligen urban ears, tar på sig en enhetlig fritidsuniform och går ut och går.

Det här är ju SINNESSJUKT.

Det kan vara början på en lång och utdragen tid där jag slussas mellan olika psykinstanser och skriver kritiska insändare till Södermalmsnytt om ”vården”.

Nåväl.

Detta om detta.