Arkiv för December 2011

- Sida 2 av 1

Danne och Bleckan.

av Zandra Lundberg
21-danne_bleckan-634__mngl_20111216nb5x002,nje_1.jpg

Jag plöjer Danne och Bleckan på SVT play. Så klart älskar jag det. Jag visste att jag skulle älska det.

Min favoritsekvens hittills är när Bleckan köper skorna som han aldrig fick själv till sin dotter.

Och när Danne, som levt med våld och droger till kvällsagan under sin uppväxt, pratar om sin flickvän.

– Jag tycker att min tjejs uppväxt är som en fantasivärld. När vi träffades trodde hon att polisen var ledig på julafton.

Det är så bra att jag funderar på att skriva en krönika om just det. Kollisionen när problemunge möter trygga mamma pappa påskhare-barn.

Men det är å andra sidan mycket jag funderar på att skriva krönikor om. 

Borde börja fakturera mig själv för all tid jag lagt ner.

av Zandra Lundberg

Jag grät på tunnelbanan i morse. Orkar inte ens bry mig om folk tittar.

Jag trevar omkring, försöker få ett stadigt grepp, men förr eller senare glider allting ur händerna på mig. Andra står upp för orättvisor, andra fängslas för att de försöker belysa svin som håvar in storkovan på brott mot mänskliga rättigheter. Jag har fullt upp med mig själv. Det gör mig nedslagen. Ibland, när jag mår bra, tänker jag att jag ska ringa min psykiater, han som drog upp mig till ytan för några år sedan. Jag vill säga att jag tänker på honom och den hjälp han gav mig, att jag inte kämpar längre, jag står stadigt nu. Som en liten unge som går till mamma och visar sin teckning ”här titta vad jag har gjort”. Visst är den fin. Säg att den är fin. Jag vill att han ska säga att jag är stark. Visst är jag stark. Säg att jag är stark.

Sedan halkar jag igen. Hopplösheten. Den som jag försöker värja mig mot genom att bygga murar mot folk. Dra mig undan och vara bitter. Jag sitter och hojtar om att jag aldrig ska ha något samröre med män igen, att jag bara vill bli lämnad ifred, att jag avskyr julen och vad den gör med människor. Om jag har taggarna utåt kan ingen ta sig in och riva upp sår. Det är mitt sätt att skydda mig, antar jag. Egentligen är jag livrädd. Ängslig för att jag ska falla ihop igen. Orolig för att ingen ska dra upp mig nästa gång.

Om det blir en nästa gång.

Jag vill inte det.

Ett – han är galen.

av Zandra Lundberg
Skärmavbild 2011-12-20 kl. 15.51.59.png

Det finns i runda slängar 7500 orsaker till varför jag tycker att just min PT är den bästa på marknaden (haha, ”på marknaden”, som om det vore någon jävla människohandel, man smyger in på mörka bakgator och dealar till sig en tränare).

Den här lilla uppmaningen i mitt träningsprogram är i alla fall en av orsakerna:

”DAG 2: Axlar/Triceps:

– Kör så tungt så att du precis klarar det här. Kolla ordentligt på dina axlar i spegeln. Håll fokus på kontakten. Du ska va helt förstörd i axlarna innan du ger upp. Annars får du göra om.”

Helgens om.

av Zandra Lundberg
-2.jpg -3.jpg -1.jpg

Om inte Johanna kommit över, pekat med hela handen, kånkat, fejat och hjälpt mig organisera mitt kaos till lägenhet.

Om inte Stefan hjälpt mig att hänga upp mina lampor.

Om inte mina chefer givit mig en hotellnatt på Rival i grattis-till-fast-tjänst-present. 

Allvarligt, då vette fan vad jag hade gjort. Om jag ens överlevt.

Men nu är lägenheten i ordning och jag har min psykiska hälsa i (någorlunda) behåll.

Lasse Åberg och skidorna.

av Zandra Lundberg

En stor del av mitt jobb är intervjuer med kändisar.

Efter att man suttit och frågat och frågat och frågat så uppstår det ibland en väldigt krystad tystnad när en intervju är över.

Oftast är det då intervjupersonen börjar fråga saker om journalisten. I mitt fall ska man alltid leka ”gissa dialekten” (Gotland? Norrland? Finlandsvenska? JAHA åländska!). Sedan ska Åland stötas och blötas (”jag var faktiskt där på cykelsemester sommaren 97, det är ju himla fint med alla klippor och så där”). 

Det är ett samtal utan någon som helst mening för någon av parterna.

Kändisen kunde inte bry sig mindre om mig och jag kan inte tänka mig något värre än att rapa fram tomma ord om mitt ”ursprung”.

Därför var det så BEFRIANDE i onsdags när jag träffade Lasse Åberg. När intervjun var över satt vi mitt emot varandra i ett stelt konferensrum i väntan på att presskvinnan skulle komma och slussa ut mig.

Och där – på tal om absolut ingenting, jag vill understryka att vi inte NUDDAT vid ämnet – bröt han tystnaden med:

– Brukar du åka skidor?

snowroller.jpg

Tiger! Leopard! Zebra!

av Zandra Lundberg
-2.jpg

Jag för en ständig KAMP mot mig själv. För min egen värdighets skull borde jag verkligen sluta med djurprint nu. Jag är inte 14 längre.

Är vuxen kvinna karriär och ICA-kort (okej, har inte skaffat ICA-kort än men tanken har slagit mig).

Stod jag ändå där i går, i ett provrum på topshop och prånglar på mig en tigerklänning.

När man tittar sig själv i spegeln och ser Agnes-Nicole Winter framför sig.

Självhatet.

Min Malin.

av Zandra Lundberg
Skärmavbild-2011-11-19-kl.-01.25.45.png Skärmavbild 2011-12-15 kl. 11.36.jpg

Malin Collin.

Jag är en hejare på att förtränga saker. Jobbiga saker. Inte prata om det, inte tänka på det och efter ett tag inbillar jag mig att problemet är ur världen. Med mer triviala saker fungerar det rätt bra tack. Jag kan dra en vrålfylla, vilja dö av ångest och kräkas pucko dagen efter – men redan nästa fredag tycker jag ändå att gin & tonic är en bra idé.

Andra gånger hinner verkligheten ifatt.

Som nu: Malin har sagt upp sig från Aftonbladet och ska börja jobba på Expressen efter årskiftet.

Det förträngde jag omsorgsfullt fram till i tisdags då hon skulle tackas av.

Insikten.

Att plötsligt fatta att den här drivna, talangfulla, proffsiga, roliga, vackra, smarta, underbara människan inte ska sitta mitt emot mig längre. Vi ska inte jobba ihop, jag ska inte se när hon ramlar in och rör ihop en ceasarsallad till frukost, jag får inte höra den tillgjorda skånska telefonrösten hon lägger sig till med ibland, vi ska inte sitta på Allsång på Skansen och sjunga Johnny Logan eller för den delen snubbla fram på tomma gator i Göteborg efter avslutat nattjobb.

Det gör så jävla ont.

Att skiljas är att dö en smula, som Big brother-Peter sa när han och Agneta Sjödin bröt upp.

Vi har varandra ändå, så klart. Men det kommer att bli annorlunda.

Och här blir jag som ett litet barn som stampar ilsket i golvet.

Jag tycker inte om annorlunda.

Jag tycker om att jobba med Malin.

Skärmavbild 2011-12-15 kl. 11.38.29.png

Julfestångesten.

av Zandra Lundberg

Det var någon minijulfest här i matsalen på Aftonbladet i går kväll.

”Luciabonanza” kalldes den visst. Klarar knappt av att ta ordet i min mun men men.

Fredrik Virtanen spelade skivor och det bjöds på en buffé av ”julröror” som folk svor över i morse. (”Vad är det för fel på prinskorvar?”).

Jag gick dit en sväng i går. 30 sekunder klarade jag av. Få saker får min kropp att skrika av illvilja som företagshappenings. Stå där med pissljummet vitt vin i urinkopp och kallprata. Det kryper i hela kroppen när jag tänker på saken.

– Jaha! Nähä! Hur går det för dig nu med allt då? Jaha! Mhm! Visst! Ojdå! Skoj!

MENINGSLÖST DRAVEL är vad det är och jag överanalyserar alltihop vilket innebär att jag får panik över att det inte är någon substans i någonting och jag känner mig värdelös för jag säger ju inget VETTIGT. Jag kan bara fokusera på att säga något intressant och så häver jag ur mig något alldeles för personligt som gör folk blir obekväma.

Exempel:

– Min numera drogfria ex-kille hörde av sig häromdagen och bad om ursäkt för allt han utsatt mig för genom sitt missbruk.

– Brukar inte ni ofta tänka att lösningen på alla problem är att köra in i en bergvägg?

Ja.

I kväll ska jag på Mediakompetens julfest.

christmas-party.jpg

VITT.

av Zandra Lundberg

Ett tag skulle allting vara vitt. Jag inredde med inspiration av tandläkarmottagning.

I mitt förra sovrum var allt vitt. Jag fick panik om det inte var vitt. Påslakan, sängen, stolar, lampor, gardinerna. Jag spraymålade fan gardinstängerna som något annat psycho. Tog jag in en tekopp, då måste den vara vit.

Sedan låg jag bara där inbäddad i allt det vita och solen sken in starkt utav bara helvete på helgmorgnarna då jag oftast var bakfull och ångrade både det enda och det andra med svart kajal utsmetad längs kinderna.

Men hur jävligt det än stod till var det i alla fall vitt och det var väl enda orsaken till att jag inte behövde lugnande.

Skärmavbild 2011-12-14 kl. 10.42.42.png
Sida 2 av 1
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Felix Blom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB