Stefan Sauk kopplas ihop med konstnärinnan Anna Benson och det är väl vad det är.

Arne Weises tarmoperations vara eller icke vara intresserar mig tio gånger mer, om vi säger så.

Men det här citatet till Expressen. HAHA! ”Sprattlat i natten”. Det blir så tydligt hur gammal Stefan Sauk är när han säger så. En 20-30-40-åring skulle aldrig prata om att man varit ute och ”sprattlat i natten”.

Andra festar eller slår runt eller minglar eller super eller umgås eller dansar.

Stefan Sauk, 56, sprattlar.

Och om man inte köpte Aftonbladet i dag så kan man roa sig med min krönika här:

I fredags blev det mitt i allt Kikki-synd om mig.

Vi drar det från början: jag satt hemma mitt i det renoveringskaos som just nu är min lägenhet.

Eftersom min tv är i säkert förvar intryckt någonstans mellan kylskåp och garderob så var det bara att glömma att se ”Idol”-finalen.

I stället kom jag på den goda idén att lämna Bagdadhålan och gå på bio. Glad i hågen traskade jag således bort till filmstaden vid Medborgarplatsen. Då ringer min kompis, jag meddelar att jag står och köper en biljett till ”Drive” och trycker mobilen mellan kinden och axeln när jag tar min popcorn och cola för att navigera mig vidare ner till salongen.

Det suckar i luren:

– Men Zandra, ska du faktiskt gå på bio HELT ENSAM?

Tilltalet var anklagande, ungefär som om hon hade frågat:

– Ska du verkligen dricka gin & tonic till frukost?

Eller:

– Är du SÄKER på att du ska gå hem och ha oskyddat sex med strandraggargreken?

Före hon ställde frågan hade jag inte tänkt en tanke på att mitt biobesök var vare sig dumt eller deppigt.

Jag var bara nöjd över att slippa en kväll i byggdammet.

Plötsligt föll det ett oerhört fult och sorgligt skimmer kring min ensamhet.

Jahaja nämen där skulle jag sitta och gräva i popcornhinken med mina flottiga fingrar mitt bland alla lyckliga kärnfamiljspar i biomörkret.

Det blev Kikki Danielsson-synd om mig.

Och på tal om Kikki så är det fem år sedan hon berättade i en artikel i Aftonbladet att hon firar nyår ensam i Bollnäs. Samtidigt blev det rejält synd om henne.

Man tänkte hur hon satt där ensam i en luggsliten morgonrock vid ett vaxduksbeklätt köksbord i ett nedsläckt hus. Hur hon petade i sig lite kall potatis, någon sillbit och kanske sippade starköl direkt ur burken. Kulmen av alltihop var när hon blåste ut det enda stearinljuset och mumlade nähä, om jag skulle börja tänka på refrängen klockan 00.01.

För det som få, kanske inte en enda jävel, minns är att hon berättade att det var självvalt. Att hon inte gillar nyår så värst och dessutom ville hon hellre hålla sina skotträdda djur sällskap än gå på arrangerade fylleslag.

Hon berättade också att hon försöker klä upp sig lite ändå, att hon dukar fram en finmiddag med skaldjur, lyssnar på klassisk musik och gläds över alla glada hälsningar som rasar in på mobilen.

Hon hade det hur gott som helst!

Det var inte synd om henne!

Så.

Kan vi komma överens om att det här med ensamhet inte ligger i betraktarens ögon?

Ok?

Ok!

Bra, då börjar jag med att se en himla biofilm utan tjafs.

Förutom att jag kräktes pucko i köket i morse och trodde döden stod för dörrn var det en fin kväll i går.

”Är du gravid???” var det någon som frågade på twitter man bara ”nej jag har druckit vodkashots”. Var på Hells kitchen på någon vodkalansering. Förutom 3000 hobbyrockare stod FCZ-Tore vid baren och raggade på någon rundlagd tjej i lädertopp.

Mycket ska man se.

Sedan: hemmafest. Sedan: hem och hälla upp ett stort glas whiskey, ställa det på nattduksbordet och somna. Helt normalt.

Cornelia Röstlund och jag.

Den här bilden. Orkar inte ens börja bena i vem som är vem men det är i alla fall Christoffer som tagit den.

Skrev till Malin i går:

På lördag kommer jag bli väldigt full och göra saker som gör mig ledsen.

Bra man har självinsikt i alla fall.

Har haft sällskap av rumänsk kakelläggare hemma i dag. Hade ju någon förhoppning om att man skulle få själsro på lördagar åtminstone men det är tydligen hålligång från sju på morgonen som gäller. Aja.

Dricker folköl och målar naglarna och lyssnar på Marvin Gaye och ska ut och festa. Haha ”festa”. Allvarligt, jag stå och tjura i något hörn på nåt ställe.

Inställningen man har ”livet” alltså…

Singel är jag också, nu för tiden. 

Tvära kast, hej och hå. Knappt så man själv hinner med i svängarna.

Hoppas ni får en lika FAB helg som jag.

En annan sak: Funderar på att flytta. Får andnöd av city. Fatta att jag bor på en ”bra adress” vid Götgatsbacken vilket i praktiken innebär: pisslukt, fyllon som raglar ut från sunkiga pubar, skrangliga hipsters i uppförsbacke och maniska sändebud från Greenpeace. På sommaren har jag inte ens ett grönområde inom vettigt avstånd så jag får lunka ner till Mariatorget och lägga mig platt medan sjuttontusen bilar dundrar förbi på Hornsgatan.

I Årsta kunde man ju andas i alla fall.

Är så splittrad människa nu, den här hösten tappade jag mig själv någonstans mellan två soffor på söder. När jag kom tillbaka till min lägenhet i söndags och såg en gammal klänning började jag lipa.

För bara ett tag sedan var jag ju bara nån tjej med blommig klänning, vitt vin och dålig musiksmak.

Vad FAN hände sen?

Mitt liv är så en dålig sitcom. Stod och paniksminkade mig i kaoset som är mitt kök/badrum/städskåp i morse. Ett göromål som tar HÖGST fyra minuter. Tror ni inte att det klampar in någon byggarbetare och bara ”ursäkta damen skulle du kunna flytta dig lite jag behöver komma fram här”. Fick ställa mig i sängen och kladda på maskara utan spegel 🙁

Vi vill bara släpa alla gamla pojkvänner till Ricki Lakes studio och reda upp allt en gång för alla.

Exempel på ämnen:

Vem av er har snott alla mina gamla skivor?

Hur i HELVETE kunde du bli ihop med DEN DÄR efter mig? *Pling, plong* ny flickvän gör entré

Varför var du ett jävla svin?

Finns det någon chans att vi kan försöka igen?

Osv osv.

Allt var så känsligt när man var yngre.

Min mormor Snöfrid kallar vispad grädde för snömos. ”Ska du ha snömos till Ålandspannkakan?” frågade hon och förrän jag var i 10-12-årsåldern så var det väl ingenting mer med det saken. Sedan blev man tonåring, ängslig och så himla medveten om sin omvärld. 

– Måste du kalla det för snömos, det heter ju INTE SÅ, sa jag irriterat.

– Det heter visst så.

– Nej, det heter vispad grädde!!! INGEN annan säger snömos, det är KONSTIGT att säga så.

Jag blir så ledsen när jag tänker på det här. Där satt jag med något nithalsband i hopp om att sticka ut, vara annorlunda och tillrättavisade min älskade mormor för att HON inte var som alla andra.

Det heter VISST snömos.

Det var sensommarnatt, ständigt dessa sensommarnätter, och jag satt i en solstol ute på verandan och tittade upp i himlen. Det var så mörkt att havet inte syntes, bara hördes och han kom och satte sig i stolen bredvid mig.

”Kan det alltid vara så här, snälla kan du lova att ingenting någonsin förändras?” sa jag och den känslan, jag minns den så tydligt, övertygelsen. Jag ville dricka just det vinet, sitta i den stolen, andas den luften, hålla den handen för alltid. Tvångshålla känslan, stänga in den, låsa dörren, kasta nyckeln.

”Jag lovar” sa han och sedan var vi alldeles tysta.

Jag var så säker. Kanske enda gången jag varit riktigt säker.

Eller så var jag bara packad.

Det mest påfrestande med att det ramlar in en hockeylag med hantverkare varje morgon är varken att de gör det klockan 06.56 eller att de inte kan prata med varandra utan att skrika.

Nej, det jobbigaste är att jag ligger och sover. Att jag är inte beredd. Obeväpnad. Som ett litet barn. De stövlar in när jag är helt oskyddad och utlämnad.

Min mardröm är att någon ska rycka upp lakanet jag hängt för sovrumsöppningen, ta tag i mitt ben och skaka om och ropa ”VA HAR VI HÄR DÅ”. Jag hatar när människor rör vid mig utan att ha rätt till det. Och det gör saken 100 gånger värre att jag inte är vaken och kan slå någon på käften om det behövs.

Här är alltså sängen. Bakom lakanet finns allt det onda.