Vilken patetisk dag.

Fick en dipp vid sexsnåret. Stod inne på toan på gymmet och höll på att börja gråta. Om det finns någonting som är fulare än vuxna människor som gråter så är det vuxna människor som håller på att börja gråta.

Jag har bara mig själv nu. Ingen jag kan ringa i panik närsom och hursom, ingen som kan dalta med mig, ingen som kan sitta dag och natt och lova att det blir bättre. Det är bra. Jag behöver lära mig att rycka upp mig. Man måste vara hård mot sig själv.

Svag jävla människa man är. Inte ens träningen hjälpte. Går och handlar. Drar omkring mellan hyllorna. Glansiga äpplen, ekologiska morötter och märkliga mejeriprodukter med höga och låga fetthalter hit och dit. Tårar som bränner.

Herregud, det är måndag, jag är lite trött, kanske saknar jag Åland, kanske saknar jag honom, kanske känner jag mig usel i jobbet men det är för i HELVETE ingen orsak att bryta ihop totalt.

Jag måste lära mig det.