Det här är mitt favoritcitat. Ulf Lundell om Melodifestivalen:

– Det är bara att skita i och fly landet.

Fly landet! Så fantastiskt drastiskt. Bara ”nej nu rullar den där jävla skiten igång på tv igen”. Proppa ner några skjortor och en tandborste i väskan, dra till Arlanda, blicka upp mot tavlan med avresor, välja nån avlägsen destination och hals över huvud lämna landet med andan i halsen.

Min kollega Niklas gav mig en väldigt fundersam blick när jag bättrade på mascaran före jag gick till gymmet förra veckan.

Och nej, med högsta sannolikhet kommer jag INTE träffa min blivande man bland skivstängerna på Sats medborgarplatsen.

Jag vill till mitt försvar hävda att det faktum att jag anstränger mig och drar de där extradragen med mascaraborsten visar att jag är människa fri från fördomar! Här utesluts minsann inte någon! Jag står vidsynt, med öppen famn inför tribaltatueringar, lyftarbälten, söndertvättade tryckt-shirts och spinningkillar.

(Okej, kanske inte spinningkillar).

Å ena sidan har jag en singelkompis som levde celibatliv, som knappt klarade av att prata, än mindre dricka starköl med någon av motsatt kön på ETT ÅR efter att det tog slut. Som slickade såren och sedan en dag kände sig REDO för en relation igen och då började ragga och allt vad man nu gör.

Å andra sidan hör jag en vän berätta om hur han ligger med tjejer hit och dit helt okomplicerat, bara hej vi har sex med varandra, eftersom både du och jag vill så struntar vi i ALLT vad känslor heter och bara gör det. Ligger. Flera gånger i veckan. Nya tjejer, bara olika hårfärger. Typ.

Jag blir helt förvirrad av det här. Å ena sidan: just nu sitter jag bara hemma och dammar och så tänker jag att va fan, vem mår sämre av att jag har några ”lösa förbindelser” hit och dit, det är väl bara härligt? LIVSBEJAKANDE är ordet – det är livsbejakande att träffa män.

Å andra sidan tänker jag på det här scenariot: jag öppnar dörren för någon halvt okänd människa som har någon färgglad pikétröja, AIK-tatuering på överarmen, nån som gillar Takida och tycker att det är ”fräscht med tjejer i t-shirt och jeans”.

NEJ NEJ NEJ!

Det FUNKAR ju inte. Jag kommer inte klara av att bejaka livet på det här viset – åtminstone inte med en promillehalt under 2.0.

Googlar bungyjump i stället.

Tecken på kris:

– Pratar inte om OM utan NÄR jag ska tatuera mig.

– Köper hem champinjonkonserver för att ”det kan vara bra att ha” (när då, när ryssen kommer?).

– Köper morotskonserver (???) av samma anledning.

– Använder läppstift morgon middag kväll som nån annan Montazami.

– Gråter bara jag ser Biggest loser-trailern.

– Funderar på att börja spela på hästar.

Ok, här kommer en till story från min kompis Lisa.

Hon och en kompis reste runt i sydostasien för ett gäng år sedan. En kväll kom en rödgråten snubbe fram till dem eftersom han hört att de talade svenska. Han hade varit med sin flickvän på ön intill, allt hade varit livets glada dagar, thaiwhisky och solnedgångar tills hans flickvän hittade en gycklare som hon hookade upp med och lämnade honom därhän.

Nu var han förkrossad och frågade försynt om inte han kunde få hänga med Lisa och hennes kompis i några dagar. Bara för att få ex-tjejen och gycklarjäveln ur huvudet.

Självklart, svarade de, men de var på väg till precis den här ön där han hade blivit dumpad.

Det gjorde inte så mycket, menade han och torkade tårarna och hakade på.

På stranden dagen efter drog han av sig t-shirten och stort över hela bröstet hade han svikarens namn tatuerat i svart: KRISTINA. Inte den roligaste motivet just då kanske, nej. Väldigt mycket Jossi i Körsbärsdalen.

Hur som helst, några dagar senare stötte han ihop med denna Kristina. Hon hade vid det laget tröttnat på gycklaren och det svenska paret fortsatte vidare på sin resa. Kanske levde de lyckliga med köksö i tvåplansvilla alla sina dagar. Kanske lämnade han Kristina för någon australiensiska på Koh Samui veckan därpå.

Fan vet jag.

Sensmoral: ge fan i att tatuera in din partners namn. Det finns gycklare där ute.

Jag tänker på hur det här året började.

Hur jag vaknade på nyårsdagen med kajal smetad över halva ansiktet. Så otroligt bakfull och ensam. Släpade mig upp efter min dator, slog upp den i sängen, gick in på Facebook. Möttes av en bild på någon som jag en gång älskat, som jag kanske fortfarande älskar, och hans nya. Det kändes som att tillvaron, det skrangliga korthus jag byggt upp, rasade samman. Så jag tryckte ner huvudet i kudden och grät.

Och jag tänker: efter en sådan start kan allt fanimej bara bli bättre. 

2012 har potential att bli ett riktigt bra år.

Blir väldigt rörd av denna text. Kiki Alberius-Forsman är åländsk journalist och en av mina absoluta favoriter. Egentligen är det ju en enda stor fet diss av en del (dock rätt liten del) av mina arbetssysslor men men.

Och ja, i den här krönikan är det hon själv som är Inga Heller.

Här är en artikel från dagens Aftonbladet. Jag älskar tonen i rubriken. ”De tränar, dejtar och skaffar barn”, haha. Det exotifierar deltagarna så otroligt mycket. Som om de inte skulle vara normala dödliga människor – utan SUPERkändisar. I Klick! finns det en kategori som heter ”De är som vi!” med bilder på kändisar som petar sig i näsan och skjuter runt kundvagnar på parkeringar.

Här känns det som man försöker trycka på samma nerv hos läsarna – HÖR UPP! TITTA DE ÄR SOM VI! De tränar! Dejtar! SKAFFAR BARN!

Paris var alldeles, alldeles underbart.

Jag har LÄNGTAT dit i alla år.

Minns när en ex-kille berättade att han och hans ex-tjej (mycket ex nu) varit till Paris tillsammans och ätit creme bruléen – jag citerar här nu – stora som tallrikar.

Den storyn hade precis alla ingredienser för att reta gallfeber på mig:

Huvudingrediensen ex-tjej, lägg till Paris och strössla över världens bästa efterrätt i kopiösa mängder.  

Voilà: Svartsjuka deluxe.