Kom nu inte och gapa om att jag bara behöver ett ligg. Det är inte så enkelt. Jag har varit ilsken, ordentligt frustrerad hela dagen. Och jag antar att det här är en kort omställningsperiod, jag ber till gudarna att det är det, för om det är så här singelmänniskor går omkring och känner sig hela tiden så vill inte jag göra den här grejen.

Jag vill bara ha närhet. Jag vill ha en MAN som håller om mig, någon som doftar gott, någon som kan stryka mig över håret, säga något snällt, bara åtminstone låtsas att han bryr sig för en liten stund. Jag inbillar mig att jag kan sånt här, men jag har ju haft pojkvänner hit och dit i evigheter nu.

Hur gör folk? Ställa sig i random bar och börja ragga på någon? ”Hej jag heter Zandra, 24 år, skriver för Aftonbladet” NEJ, det kan jag absolut inte säga för då får jag garanterat stå och försvara kvällstidningar en halv natt (”nej vi skriver inte BARA om Kikki Danielsson, har du sett vår granskning av psykvården eller skolan till exempel?”). Ingen bra idé.

”Hej kan vi gå hem till mig så att du kan hålla om mig en stund?”. Alltså? Släpa hem nån okänd och riskera att han är någon som gillar rollspel och vill att man ska klä ut sig till cocker spaniel? Eller koalabjörn??

Fatta att jag var så frustrerad/desperat i dag att jag var tacksam över att få DELA BIL med en medelålders man, att bara få känna hans närvaro.

Det här måste.vara.en.fas. Säg att det övergående, för jag ska åka till Paris i morgon och jag vill inte gå gata upp och gata ner och tjura.

Äh, jag vet inte.

Kanske är lösningen bara ett ligg, ändå.

Jag har försökt beskriva min drömman för Malin. Tidigare har han gått under beteckningen Terminal 5-man. Tänk George Clooney i Up in the air, typ. Reser fram och tillbaka i världen, välstrukna skjortor, charmig bekymrad blick, sitter i bar på flygplats med en whiskey och stirrar ut i tomma intet osv osv.

Numera kallas han dock min blivande ”pojk”-vän. ”Pojk” eftersom han kommer vara uråldrig 🙁

Mejlkorrespondens från i helgen:

Jag:

”Längtar efter ett stillsamt liv med ”pojk”-vän. Han ska kunna 2000 druvor som rinnande vatten. Eventuellt ha någon skottskada på överarmen från när han var och medlade i Kosovo och ett halvt lillfinger som han slet av under en riskabel seglats över Atlanten.
Slim fit-skjorta!
Mysig röst så jag orkar lyssna när han högläser ur spännande böcker på kvällarna.”

Malins svar:

”Jag orkar inte ens tänka på den där mannen. Man skulle kunna lämna av honom hos sina föräldrar om man var trött på honom för de skulle ha mer utbyte av honom än vad man själv har :(( Sitta och prata om döden, servicelägenheter, hemtjänst och testamenten hela tiden. Fula möbler från 70-talet som har affektionsvärde. Nä nä nä!”.

HERREGUD vilket drama i natt/morse. Kunde som vanligt inte sova, jag säger som Leif GW: jag får inte tyst på alla röster i huvudet. Och i stället för att ta till flaskan går jag ut och går.

Drog på mig prasseloutfit och ut i natten. Gick längs med Stadsgårdskajen och drygt tio meter framför mig går en snubbe med vita tygskor och jeans. Tänker inte så mycket på det förutom att det är märkligt att ha tygskor mitt i vintern.

I möte på gångbanan kommer en kvinna med en rullväska. Hon är i färd med att snedda över cykelbanan när den här tygskosnubben börjar springa rakt emot henne. Kvinnan får panik och skriker – VRÅLAR – ut i mörkret när han drar henne i ena armen över tillbaka på gångbanan. Fullt rimilig reaktion om någon dåre börjar slita tag i en.

Men det var ingen våldtäktmän/styckmördare/dåre.

Det var just och just så hennes rullväska hamnade under en lastbil som kommer dundrande i så inåthelvete hög fart bakom henne.

Och där räddade han livet på henne mitt i natten. Bara så där.

Det var tyst några sekunder efter att lastbilen kört förbi. Sedan gick vi vidare i livet alla tre.

Fantastiskt.

Min kompis Lisa är nyhetsreporter och cool i största allmänhet. Häromveckan när vi lunchade berättade hon en story som jag måste försöka återberätta för det kan vara något av det mest svarta jag hört när det kommer till kärlek.

Det var sommar och hon och hennes ex-kille satt på en klippa och tittade ut över havet. Säkert var det någon solnedgång eller kanske uppgång, vattnet låg alldeles stilla och allt var PERFEKT.

Lisa tänkte: Det här tillfället är alldeles för bra för att vara sant, här sitter vi och känner den här otroliga gemenskapen, han och jag. Vi behöver inte ens prata, vi bara VET att det är vi och att vi älskar varandra så outgrundligt mycket.

Men för att ändå understryka det faktum hur fantatiskt allting var så ville hon ändå få en bekräftelse. Så hon frågade:

– Du, vad tänker du på?

Hans reaktion var lite märklig. Han vände INTE blicken mot henne utan kisade mot horisonten och så pekade han:

– Ser du öarna där långt borta.

Lisa (gör sig beredd på en vacker liknelse): – Ja?

Han: – Jag fantiserar att jag styr en helikopter som flyger där ovanför och på varje ö släpper jag ner en napalmbomb. (Här lägger han till ljudeffekter på hur det låter när han släpper ner bomberna) *booom* *booom* *boooom* och öarna bara sprängs en efter en.

Lisa: ….

Fortfarande lite hantverkare som dräller omkring i trapphuset och ibland inne i min lägenhet.

Mitt HAT gentemot dem har dock förmildrats en aning.

Tydligen.

För i morse när jag kom hem efter att ha gått en promenad så fann jag mig själv TJOA glatt när jag kom innanför dörren och upptäckte att hantverkarna var här. Kastade av mig mössa och vantar i en rasande fart och gick på lätta steg för att kolla läget i vardagsrummet. Hörde mig själv skratta nästan lite för mycket åt något av deras skämt. SÅ roliga är de ändå inte. Sedan tänkte jag ta tag i disken i köket men plötsligt hade jag slagit en lov in i vardagsrummet igen och stod där på nytt, lutade mig mot någon dörrkarm och fnittrade.

FNITTRAR i närheten av människor som har förstört de senaste tre månaderna av mitt liv, kastat snus omkring sig, skapat dammkaos och spelat Bandit rock på högsta volym klockan sju på morgonen.

Vet inte vad jag håller på med. Jag har på känn att det inte är bra att alliera sig med fienden på det här viset.

Samtidigt, resonerar jag med mig själv, känns det rätt i magen.

Sedan slår det mig: Stockholmssyndromet.

Jag är på god väg.

En gång i tiden hade jag ryggrad.

Sedan skulle jag ringa och säga upp mitt boxerabonnemang.

Jag: – Hej jag skulle vilja säga upp mitt abonnemang.

Boxerkille (kan kalla honom Robert): – Och då måste jag fråga, varför vill damen göra det?

Jag: – Damen?

Robert: – Ursäkta, tjejen?

Jag: – Det låter bättre.

Robert: – Då försöker jag igen, varför vill du säga upp ditt abonnemang hos oss här på Boxer?

Jag: – För att jag aldrig tittar på tv.

Robert: – Tittar du ALDRIG på tv?

Jag: – Nej.

(Tystnad)

Jag: – Eller jag tittade på Mythbusters för nån vecka sedan men det är ju så dåligt att man bli ledsen.

Robert (entusiastisk som en liten hundvalp): – Se där! Du tittar på tv!

Sedan kom en passus där han erbjöd mig guld och gröna skogar och ett halvt år gratis tv och någon ny kanal som jag inte kommer ihåg vad det var den hette men som han lyckades få att låta VÄLDIGT spännande.

Jag: – Och det är helt gratis?

Robert: – I ett halvt år ja.

Jag: – Men jag tittar ju inte på tv.

Robert: – Då skulle jag föreslå att damen börjar göra det.

Jag (suckar): – Jag gillar inte när du kallar mig damen.

Robert: – Men du tjejen, det går ju faktiskt riktigt bra program på tv just nu. Du behöver ju bara titta någon gång när du ändå har det gratis.

Jag: – Ja… det låter ju inte klokt men du har säkert en poäng. Låt gå då.

Robert: – Härligt, då sätter jag igång ditt nya abonnemang från och med i dag och så får jag passa på att önska damen en riktigt trevlig helg.

Jag: – …

Jag har i princip slutat sova på nätterna vilket gör mig otroligt seg i huvudet.

I morse när jag närmade mig jobbet var jag tvungen att göra upp en manual i mitt huvud för hur jag skulle ta mig in på redaktionen. Som om det vore en ordentlig utmaning.

Jag kände mig som kändisarna ser ut när de kommer in i en cell på Fångarna på fortet, när de tittar sig snabbt omkring för att så fort som möjligt skapa sig en uppfattning om vad det är som ska göras för att sedan ägna några sekunder åt att tänka hur det ska genomföras på så kort tid som möjligt.

Så där stod jag ute på gatan och gick igenom min plan steg för steg:

– Sätt ner handen i väskan, rota runt med målet att hitta passerkortet.

– Ta upp passerkortet, håll det fram mot kortterminalen: slå din kod.

– När dörren öppnas: smit in. Gå mot trapparna. Gå mot sjunde våningen. Lokalisera ditt skrivbord. Sätt dig där.

Hej och hå, fattas bara att den där Monique börjar stryka omkring med sina tigrar i redaktionskorrioderna.

Tänker att jag ska skriva en självhjälpsbok som börjar:

Tänk positivt! Du har inte några allergier i alla fall! Och har du allergier kanske du inte har några leverfläckar! Och har du leverfläckar så kanske du har bra koll på din ekonomi! Och har du inte bra koll på ekonomin så kanske du är bra på att dansa zumba! Och är du inte bra på att dansa zumba så kanske du är en bra lyssnare! Och är du inte en bra lyssnare kanske du är bra på Afrikas stjärna!

… 300 sidor senare:

… och är du inte bra på vattenskoterreparationer så kanske du är svensk mästare i fågelskådning och är du det – då skulle jag rekommendera dig, din sjuke jävel, att söka hjälp.

Om man inte får vad man vill ha så får man se till att skaffa sig någon typ av ersättning.

Jag har satt stopp när det gäller fler djurmönstrade plagg i garderoben av rädsla för att långsamt förvandlas till Agnes-Nicole Winter.

Så nu jobbar jag i stället med djurmönstrade accessoarer.

Zebrafärgad kalender till exempel, det är ok!!

Och jag får ju inte ha Malin Collin mitt emot mig på jobbet längre eftersom hon numera jobbar på Expressen.

Ja, då kan jag åtminstone ha henne stirrande från ena hörnet på datorn 🙁