Ponera att man har haft en pojkvän som man kan tacka att man ens står på benen.

Som stundtals var mer än bara en pojkvän, snarare någon typ av vårdare. Som talade en tillrätta – hundra, kanske tusen gånger om – när man tappat all jävla mening, som gav perspektiv på saker, som sa åt en att gå och köpa en glass när man helst ville dö, som höll en hårt sena nätter när man inte kunde andas av ångest, som drog upp en ur sängen och stirrade en stint i ögonen, tog ens huvud mellan sina händer och sa ”lägg av”, han som tvättade en när man knappt klarade av att göra det själv, han som drog av den svarta huva man gömde sig under och rufsade om ens hår, skrattade och sa att man bara löjlade sig så att man till slut kände glädjen, livet, återvända lite, lite för varje dag tillsammans.

Om man stöter på honom.

Hur hälsar man då på honom och hans nya sorglösa flickvän?

Hur upprätthåller man någon form av värdighet när man egentligen bara vill kasta sig i hans famn och gråta?

Jag vet inte.

I dag var D-Flex uppe och chattade här på redaktionen.

Någon gång i tiden var han väl rappare och just nu är han väl mest känd för att ha fixat Persbrandts superkropp inför Hamilton. Han verkar vara en underbar figur, orsakerna är flera:

– Han har en hemsida han kallar ”House of fitness”. Fantastiskt!

– På ”House of fitness” delar han in innehållet i olika kategorier så som D-blog, D-food osv. Fantastiskt!!

– Han är 44 och ser ut som 30.

– På ”House of fitness” finns också en följetong om hur man får Kim Kardashian-rumpan. Också Fantastiskt!!

– När han skriver inspirationstexter skriver han det på samma sätt som reklamtexten på chipspåsar, med versaler på du (den påse Du håller i handen…) ”Det handlar om att utforma personliga strategier som kan hjälpa Dig leva det bästa liv Du kan.”

När jag funderar mig sönder och samman på nätterna går jag ibland ut en sväng. Mormor skulle väl få ett slaganfall om hon visste att traskade runt på tomma gator i Stockholm på nätterna, men men.

Jag tycker det är så här stan gör sig som allra bäst.

När alla jävlar sover.

Jag satt uppflugen på en pall. Det är konstigt, när jag tänker tillbaka på min barndom satt jag alltid på pallar. Hade vi inte vanliga stolar? Hur som helst. Jag minns hur mamma stod i badrummet och fixade sig. Jag satt på pallen och tittade på. Ett tag var det bara mamma och jag. Hon fick mig när hon var 21. Det var just och just så hennes servitrislön täckte hyran. Hon sa det inte rakt ut, men jag förstod.

Hon var så ung.

Efter att hon duschat stod hon i underkläderna i badrummet och smorde in sig med hudkräm. Hon var smal, nerbantad med hjälp av mirakelsoppa som hon kallade det. Någon vedervädrig blandning av kålrötter och blomkål. Morfar brukade säga att hon var mager som en jakthund. Hon drog på sig tajta blå Levisjeans och en vit skjorta. Omsorgsfullt fönade hon det permanentade röda håret med ansiktet nervänt mot golvet, när hon var klar drog hon upp huvudet med ett ryck och håret föll alldeles perfekt. Hårfönsljudet var tryggt, samtidigt var det irriterande för mamma hörde inget av vad jag sa när hon fönade. ”VA?” skrek hon irriterat och blev tvungen att stänga av den om jag började prata. ”Säg igen då” sa hon. ”Nej, det var inget viktigt” mumlade jag. Jag ångrade direkt att jag stört henne. Efter föningen gick hon loss med hårsprayen. Hon sprutade och sprutade och när man trodde att hon skulle sluta, skakade hon flaskan så kulan åkte runt runt inne i flaskan och sprutade ännu mer. Jag hade hört talas om ozonlagret och oroade mig lite över att mamma höll på att spraya hål i det.

Hennes parfym var ingen sportig frisk fläkt utan en tung doft som slog emot en som en vägg, den kliade i lungorna. Till sist plockade hon på sig sina ringar och armband. Läppstift, hon gned läpparna mot varandra och gjorde ett smackljud. Färdig. Jag tänkte att hon var den vackraste människan jag någonsin sett. På tv och i tidningar hade jag ju sett skönheter, men mamma var finare.

Älskade mamma. Fem barn har hon tagit hand om.

Jag mötte henne i fredags utanför jobbet. Hon var nyfixad och doftade parfym.

Fortfarande lika vacker.

Det finns ett sånt mörker i att jag i natt när jag raglade innanför dörren efter ett vindränkt nyårsfirande öppnar det här alkohol/blomjordsfyllda skåpet ovanför kylen, tar ner whiskeyflaskan och häller upp typ två centiliter i ett glas. Att jag någonstans där i min fylla inbillar mig att jag är sofistikerad som tar en sängfösare när det egentligen bara är outgrundligt sorgligt.

Ordet sängfösare förresten, jag har inte vågat använda det ordet tidigare eftersom jag har trott att det är en stark drink en man ger en kvinna för att hon ska vilja ligga med honom. Som en lightversion av att sätta piller i ett drinkglas på krogen.

När ska mitt hem fatta hur mycket jag tycker om det?

Jag har bott här i två år och jag tror fan att jag älskar det mer än någonsin. När jag kånkat hem träningsväska och matkassar på kvällarna och kommer innanför dörrn kan jag fnittra för mig själv som något annat psyko åt att det här faktiskt är mitt! Mitt mitt mitt! Ingen jävel bestämmer över mig innanför de här väggarna! Fri som en fågel som den där obehagliga luffaren sjöng i Rasmus på luffen.

Den luffaren och tengil har btw förstört halva min uppväxt. Gick omkring med ständig oroskänsla och kunde knappt sova om nätterna när jag tänkte på hur luffaren svalde hela ägg och höll på!!

Och sånt visade man för barn.

Nä tacka vettja teletubbies.