Letade efter ett batteri i går kväll. Rotade runt i lådor och skåp och hittade post-it-lappen. Den har tydligen bara åkt ner i lådan på nattduksbordet och legat där och skräpat. Helvete, vad ont det gjorde att se den. Inte för att jag inte vet vad det står på den. Det har jag kunnat rabbla i ett år, men jag trodde att den var bortkastad för länge sen.

Sist jag såg den låg den på min kudde. Jag kom hem sent från jobbet och alla hans möbler och prylar var borta från lägenheten. Soffa, tv, bokhyllor. Vardagsrummet ekade men jag brydde mig inte då. Jag var så uppfylld av jobb, av direktsändningar, intervjuer, funderade alltid på hur jag ska börja min nästa text. Och var det inte jobb så var det vitt vin, barer, högklackat, ångest, folköl och efterfester.

Den här sista raden. Jag vet inte, man kan ju skjuta sig i huvudet för mindre.

”Hej då babe, tack för att jag fått bo med dig. Kanske får jag göra det nån gång igen. Jag älskar dig och du är världens bästa. Jobba hårt och bli Sveriges bästa journalist. Puss

Ps. Din tandborste är laddad”