När allting känns lite jobbigt, då brukar jag trösta mig med följande två minnen:

– När jag var ny på Aftonbladet, första veckan kanske, skickades jag på Grammisgalan. Jag var ju HELT bortkommen när jag armbågade mig fram bland Amanda Jenssen och Håkan Hellström. Fortfarande i dag ogillar jag sådana där stora tillställningar, för man har ingen överblick utan tumlar runt i ett hav av kända och okända människor och ska försöka få några bra citat av någon. Helst alla. Någon pr-kvinna slussade mig upp till ett rum där det satt en massa press och annat löst folk. Gud vet vad som hände när galan var slut, men jag irrade bort mig.

Hittade slutligen till scenen där alla intervjuer skulle göras. Pr-kvinnan bara tittade på mig och skakade på huvudet. Alla intervjuer var slut. Jag hade min chans, men nu var allt över. Hej då.

Till slut ordnade sig allt. Det brukar ju göra det. Jag hittade Lars Winnerbäck i ett hörn och han tyckte nog alldeles för synd om mig för att hålla på sin skygga jag-gör-aldrig-några-intervjuer-approach.

Den här bilden är från Guldbaggen någon vecka senare. Där hade jag inte heller särskilt bra koll på läget. Till vänster är Aftonbladets tv-skribent Gossen. Till höger Eivind, han är fotograf.

– Jag hade kontaktat vår personalansvariga Marianne, det är hon som har hand om ALLA som tas in som medarbetare på Aftonbladet. Vi hade bestämt möte klockan 14 i en dag. Jag gick glad ihågen in och parkerade mig på soffan i hennes rum. Hon satt vid datorn. Efter en minut vänder hon sig om och tittar på mig och rynkar på ögonbrynen.

– Vad gör du här? frågar hon.

– Eh.Träffar dig?

Så konstig stämning.

Då har jag glömt bort mejlet hon skickade för en timme sedan om att vi inte skulle ses förrän nästa vecka. Ett mejl som jag svarat på för en halvtimme sedan 🙁