Jag är sjuk. Jag är kanske den mest patetiska människa som finns när jag är sjuk. Även om jag är ensam i min lägenhet gör jag jämrande ljud för mig själv när det värker i mina febersjuka leder när jag ska resa mig ur soffan. Ingen – INGEN – kan ha förståelse för hur dåligt jag mår just nu, tänker jag bittert för mig själv och skänker inte reportaget jag nyss läste om folket i Nordkorea en tanke.

Jag tror att det är därför jag saknar mamma så mycket, för hon är den enda som embracar min sjukdom till fullo. Hon tar min influensa på ALLVAR. Det är som ett rollspel, hon sitter på sängkanten med orolig blick. Jag hostar mödosamt och då stryker hon mig över håret och säger ”stackars lilla, lilla Zandra”.

Hon blandar häxbrygder av gudvetvilka ingredienser men det smakar vedervärdigt. Hon köper skvallertidningar och mandariner och glass. I den här hemska världen är hon den enda som FATTAR att det här faktiskt KAN vara mina sista dagar i livet.