Pratade med mamma på telefon i går och hon berättade om någon typ av tång som hon köpt hos frisören.
När frisören demonstrerat den hade det enligt mamma blivit ”böljande korksruvslockar i håret”.
Väl hemma skulle mamma, uppspelt och härlig, på egen hand testa den här mirakelgöraren på en hårtest.
Resultatet beskrev hon så här:
– Det såg ut som om man trampat ner en antenn på en gräshoppa.
Att växa upp med en spirituell mamma är … speciellt.
Varje gång jag kommit hem och berättat att jag träffat en kille har första frågan alltid varit:
– Vilket stjärntecken är han född i?
Jag har gått omkring med olika slags kraftgivande kristaller och stenar i skolväskan och det har hängt drömfångare på var och varannan vägg. Någon gång, när jag var yngre och inte fattade bättre, försökte jag förklara för mina vänner att min mamma varit en indian i ett tidigare liv. Ni kan ju tänka er blickarna man fick.
I helgen när jag var hemma hade hon en sanningspendel. Jag fick ställa frågor och pendeln svarade. Det här är alltså på fullt allvar.
Inget med min mamma är riktigt som det ska vara men det är fint ändå.
Den här krönikan publicerades i Aftonbladet i lördags. Nu även på world wide web.
”Ett av Hollywoods till synes mest perfekta äktenskap är över.”
Skjut mig.
Dra mig baklänges på en skottkärra.
Eller lås in mig i en sextortyrkammare norr om Halmstad.
Jag vill hävda att Heidi Klum och Seal absolut inte tillfört världen någonting med sitt ärkemenlösa äktenskap. INGENTING!
Förutom – eventuellt – lite, lite prestationsångest för alla hålögda sömnbristförkrossade småbarnsföräldrar där ute.
Nyheten om att kändisparet lagt skilsmässoansökan i postlådan damp ner för en vecka sedan. Tro mig, jag har suttit på min kammare och försökt sörja.
Jag har tittat på slideshower med bilder på paret till bakgrundstonerna av sorgsna Celine Dion-låtar.
Ingen reaktion.
Jag har youtubat duetten där Seal och Klum gapsjunger tillsammans under det där underklädesjippot där Heidi agerar någon slags trosmamma. Tyvärr kunde jag inte fokusera på någonting annat än det faktum att Seal pinsamt nog råkat få på sig en diskokula i stället för en kostym.
Inte ens det faktum att de varje år förnyat sina bröllopslöften är till någon hjälp.
Och här känner jag att det skulle sitta fint med lite matnyttig bakgrundsinfo: när nyheten om att Jennifer Aniston och Brad Pitt skulle skilja sig steg jag inte upp ur sängen på två dygn.
Jag gick omkring ilsken, frustrerad och hämndbenägen en vecka efter att Ashton Kutchers otrohetsstrapatser kablades ut över nätet.
Nyheter om magra Afrikabarn med flugor i ögonen får ursäkta, men Hollywoodrelationer berör mig – av någon sjuk anledning – en aning mer.
Så jag ger Seal och Heidi Klum ett sista försök.
Jag tittar igenom slideshowen igen.
Heidi och Seal i Alperna. Lyckliga med massa rosiga ungar runt omkring sig. Termosar och gulliga tofsmössor på sniskan.
Heidi och Seal hånglande på en parkbänk, flankerade av en massa skrattande ungar. Brödsmulor som kastas till duvorna och händer som flätas samman.
Seal masserar Heidi på strand. Ungarna är lika lyckliga och harmoniska som om de skrapat fram 25 000 i 25 år på Triss. Heidi födde barn för två dagar sedan men hon är ändå i bättre form än valfri svensk höjdhopperska.
Och här någonstans, i det här glitterrosa myspysiga kärleksslisket, finns problemet.
Heidi Klum och Seal kan ju inte ha varit på riktigt.
Det måste ha varit någon märklig sjuårig Hollywoodproduktion.
Jag ger mig fan på att det stod en regissör en bit bort i parken. Och definitivt på den där stranden.
Nog är det väl för väl att både Seal och Klum och de där retfullt välmående ungarna slipper dygnet-runt-tvångsupprätthålla den där förbannade fasaden.
För att inte tala om hur skönt det är för omvärlden.
Min kollega Niklas tittar på mig.
– Du håller på att förvandlas till Lisbeth Salander.
Jag: – Vadå?
Niklas: – Med din bomberjacka och den där tröjan du har på dig.
Jag: – Vadådå? Det är ju min Aldrig vila-tröja. Jag är en soldat i Aldrig vila-armén.
Niklas: – Har du bloggat om det här?
Jag: – Vad?
Niklas: – … att du är sjuk i huvudet?
Något som är fint med kärlek på film är att folk aldrig ger upp. Man krigar! Om man inte får den man vill ha (på film vet man ju alltid när det är rätt) så uppvaktar man och uppvaktar och uppvaktar. Står utanför dörrar och huttrar, skickar gigantiska blombud, genomtänkta presenter, ringer, nästlar sig in via vänner, går över LIK för att få just den personen.
I verkligheten: ”nej, killen jag träffade i helgen hörde aldrig av sig”.
Går vidare med livet.
Betalar någon räkning.
Rengör diskbänken.
Minns en gång när en vän jobbade på ett ställe och hennes chef frågade henne om hon tyckte att hans nya jacka var snygg. Det var någon goretexhistoria, typ sova under bar himmel, ”få fyr” på nån brasa och äta med sked som är både gaffel, kniv och sked i ett. Hon bara ”ja jättefin” (den var så klart skitful).
Sedan, helgen efter låg hon med honom i ett garage.
Han hade jackan på 🙁
Max och Philippa från Maxim-utmaningen.se. En bitter ålänning och Emelie Trossö Ledin.
I morse blev jag utmanad av Gladiatorerna-Emelie.
Den totala UTKLASSNINGEN kommer på rörlig bild inom kort.
Det var en trekamp bestående av: Bicepscurl, dips och jägarvila.
Herregud, den här övertron jag har på min fysiska förmåga, man skulle kunna säga att den är ANINGEN överdriven.