En vän ringde när jag stod på tunnelbanan hem. Hon var helt förkrossad för att hon i går var tvungen att lämna sin pojkvän för att åka på jobb. Nu ska de bara vara ifrån varandra i några dagar, men jag vet precis hur hon känner.

Separationsångest är ingen ångest att leka med.

Sista två åren på Åland styrde jag och ställde över min egen tidning. Jag var 21 och hade alldeles för mycket ansvar. Jag älskade det. Jag hade vindsvåning, mörkblå gubb-audi och en pojkvän som jag var alldeles för beroende av.

Vissa dagar, när jag kände mig skör och eländig kunde jag, helt på allvar, överväga att säga upp mig för att kunna vara nära honom så mycket som möjligt. Jag var alltså beredd att ge upp ALLT jag hade. Jobb och därmed inkomst och därmed lägenhet och bil och nätshoppande och ett eget liv osv. Bara för att vara med honom. För att han var min trygghet, för hans närvaro gjorde allting bra. Hade det varit möjligt hade jag tvingat honom att kånka omkring mig i en sån där sele som nyblivna föräldrar bär sina ungar i. Vissa morgnar när vi båda skulle gå till jobbet betedde jag mig som en motvillig unge som ska lämnas på dagis. ”Nej snälla gå inte, inte än”. ”En kram till – bara en till”.

Herregud alltså. Alla dessa issues man borde söka hjälp för.

Jag tror minsann att det börjar bli dags att skriva en lista.