Det här då: vi festade av Niklas och Jon i går. Jag drack väl 76 glas vin, stapplade till en taxi, hade 12-centimetersklackar och orkade inte gå från Clarion hotell till Slussen vid tretiden.

Det var en känslosam dag i går och jag la ut texten för taxichauffören. Berättade osammanhängande om allt och alla. Jag kan tillägga att han såg ut lite som Breivik, chaffisen. Tror jag, jag var rätt full så kan ha fel.

Ok, han släpper av mig kanske 300 meter från mitt hem eftersom min gata är enkelriktad och det är ett helvete att ratta runt alla kvarter.

Jag går och när jag står vid min dörr har han ändå kört runt, vevar ner rutan och frågar om han ska komma med upp.

Allvarligt talat, jag brukar vara öppen för det mesta. Tänker att livet ändå är över om tre minuter så man kan lika bra göra allting som faller en in. Men börja dra med nån okänd taxichaffis upp på häng vid 03 på natten?? Nej.

Å andra sidan kan jag i dag tänka att han kunde ha varit mannen i mitt liv.

Men han kunde också varit psykopat.

Högst troligen var han det sistnämnda.

Snubblade över det här gamla klippet. Det kräver kanske en del bakgrundsinfo inser jag. Det är dessutom del 2 och lyckas inte hitta del ett någonstans. Men det är gjort för tidningen jag hade, XIT. Frippe, en motorcykeldåre med tveksam inställning till vad hälsosam kost är för något, och jag bytte liv för ett dygn. Han gick ut och gick med min hund och åt min frukostgröt medan jag levde hans ungkarlsliv i sängen.

En gång, på den glada tiden när jag var chef och fick styra och ställa, skickade jag ut Frippe för att testa MMA för tidningen. Han bröt två revben.

Jon och Niklas, mina två kollegor valde att ta avgångsvederlag när det var kristider i höstas.

I går lämnade de Aftonbladet.

Jag kan inte bunta ihop de här två människorna för de är två helt vitt skilda personligheter, men en sak har de gemensamt och det är skrivandet. De besitter båda två en fantastisk förmåga att rada ord efter varandra.

Vissa är jävlar på att flyga flygplan, andra kan lära ut geografi på bästa sätt, nån är ledande i landet på hudvård. Niklas och Jon kan skriva så att det berör.

Jag jobbade drygt två år med de här människorna och det är jag stolt och tacksam över. Även om många dagar är gråa och det känns som allt handlar om att lunka till kaffeautomaten och i bästa fall dra loss Pernilla Wahlgrens nya husköp så har det känts fint att jag fått göra det med två som är jävligt bra, bland Sveriges bästa, på vad de gör.

Sedan är de fina människor också, men det pallar jag inte ens gå in på för det blir bara en känslosam sörja av alltihop.

Här är två texter som jag tycker att ni ska läsa:

Jon intervjuar Jonas Inde om alkoholism, självmordsförsök och psykiska problem (tyvärr plusinlåst, men skaffa plus. Det är bra).

Niklas gör den första intervjun på åtta år med rapparen Ayo.

Så konstig ”stämning” på centralen vid sju på morgonen. Den här veckan har jag bevittnat en man som rökte gräs i rulltrappan och i morse var det blodspår från tunnelbanan hela vägen upp till bussterminalen.

Folk äter på Burger king till frukost också. Det är ju helt fantastiskt. Fatta att bara släppa alla jävla hämningar, beställa in en whopper, plusmeny och hela köret 07.15! Lökringar! Pepparsås!

Man borde släppa hämningarna mer. Trycka chokladglass till lunch! Sätta sig och spruta kolasås medan alla andra losers sitter där med sina frostskadade pyttipannor *nöjd min*.

Gå till Seven eleven och beställa in ”avsmakningsmeny” med fem olika korvar, mozzarellatoasts, mjukglass, blåbärsmuffins. Kanske bjuda personen bakom i kön på en ”runda”?

Ärligt talat. Allt det här med terminal fem-män hit och dit. Fick ett ”erbjudande” från en betydligt äldre man om att ”träffas”. Fick fullständig panik.

Det låter så bra i teorin att ha någon som är 1000 år gammal och kan allting och vet allting. Samtidigt, kanske borde tänka om helt. Om man omger sig av yngre män ser man väl yngre ut? Det här har ju Demi Moore fattat för länge sen.

Här är jag med min lillebrors kompis Lucas. Ser ju ut som en gla’ 16-åring!

Insert random 55-åring i kostym och jag hade varit 37.

Hopplös romantiker är man ju också, som om man inte hade nog problem med allt annat. Och ibland är det kanske tur att man har folk som stoppar en från att spåra ur totalt. Eller? Är det?

Så här: en gång skulle jag träffa en kille ute. Han är helt underbar. Skulle dela mitt liv med honom när som helst. Tyvärr är han upptagen. MEN jag kokade ändå ihop en idé om att kopiera upp en nyckel hem till mig som jag kunde ge honom. Bara som en fin gest ”här, nu vet du vad jag vill. Nu får du göra som du vill”. (Jag vill understryka att jag hade flera vänner som var med på att det här var ett genidrag).

Berättade den här idén för min gladiator-tränare. Han är ultrarealist (läs: romantikdödare). Han tittade på mig och skakade på huvudet:

– Vill du SKRÄMMA livet ur människan? Han kommer ju att få panik! Zandra, varför ska allting du gör bli ett spektakel? Du måste fatta att livet inte kan vara ett blogginlägg.

Jag försökte flika in något ”men …” men han bara tittade på mig och sa beslutsamt ”nej”, som en småbarnspappa som verkligen satte ner foten, det var ett ”nej, det kommer absolut inte på frågan”-nej, ett ”våga inte ens tänka tanken”-nej.

Det blev ingen nyckel.

Kanske lika bra.

I kväll ska jag träffa Sveriges absolut bästa bylinenamn: Ninna Prage.

Det uppstår ofta kaos kring Ninnas namn. Ibland blir det rent av ovärdigt.

Som när hon ringde och bokade bord på något ställe, inte orkade sjabbla om namnet och de bara:

”Absolut Minna Krage, du har ett bord för två hos oss i kväll”.

Fick hon gå dit och bara ”Jag har bokat på Minna Krage” 🙁

Jag har börjat jobba ett nytt pass på jobbet. Börjar 07.30, slutar 15.30. Jobbar med ”internet” nu för tiden.

Ser det som att jag leder nöjesjournalistikens motsvarighet till Nyhetsmorgon på nojesbladet.se. (Ok, jag ger Aftonbladets läsare korta nyheter från Hollywood till frukostflingorna).

Aja, efter några glas vin på Ljunggren och Indigo med Malin i går kan jag konstatera att ja: det är jobbigt att ramla in innanför dörrn efter 23 och stiga upp 06.

Hade lust att skicka Iphonen på Thailandssemester när den ringde i morse, men tänker ändå: de här åren jag har nu, med middagar och vin och alldeles för mycket smink och parfym. Det är minnet av de här dagarna jag ska leva på när jag är överviktig fyrabarnsmorsa i fleecejacka storlek XXL.

Är det lika bra att förbereda sig på det värsta? Jag vet inte.

Jag tänker ofta att allting förr eller senare kommer att gå åt helvete, för då är jag i alla fall beredd när det väl gör det.

Jag kan ta två exempel:

Jag hade en minst sagt trasslig relation med en kille. Det var svartsjukebråk hit och polisförhör dit. Ibland kunde han vara borta i flera dygn utan att höra av sig och jag fick sitta som nån småbarnsmorsa och ringa runt till hans kompisar och fråga om någon visste om han levde. 

Redan innan han var otrogen hade jag ställt in mig på det värsta. Så när den här dagen väl kom och han hookade upp med nån ex-tjej så var det förnedrande, det tog ont och jag var så inåthelvete jävla arg. Men jag var åtminstone förberedd.

I nästa relation hade jag bestämt mig för att sluta befara det värsta. Killen jag träffade var dessutom en helt annan typ. Skjortor, rödvin, ordning och reda och andra världskriget-dokumentärer.

När jag hittade honom med någon tonårskärlek i sängen så var det som att falla genom golv och mark och hamna i något iskallt inre lager av jorden man bara sett på nån geografilektion. Jag kände mig så jävla DUM som inte fattat, som inte varit förutseende nog att se vad som skulle komma.

Lösningen på alltihop vore så klart att sluta träffa otrogna killar.

Men hur vet man det då?

Jag tänker att en metod vore att införa någon typ av svanenmärkning.

Jag har aldrig fattat, kommer aldrig att fatta följande: kändisar som gör intervjuer och inte berättar någonting. De duckar alla personliga frågor, de har ingen åsikt om någonting, allt de säger är bara av karaktären ”det är så himla skönt att sova länge på helgerna”. Och det värsta av alltihop är att de går från intervjun och känner sig nöjda. Typ ”HA! Nu var jag allt smart, nu fick den där kvällstidningsjournalisten ingenting!”.

Vad är MENINGEN med det?

Man må tycka ett och annat om kvällstidningsjournalistik i allmänhet och nöjet i synnerhet. Visst, det är trötta vinklar ibland. Rubrikerna kan påminna om den där kompisen som man knappt orkar lyssna på för att man vet att hon eller han alltid brer på en aning. Samtidigt: vareviga dag åker vi reportrar ut med förhoppningen om att den man intervjuar ska berätta någonting intressant, någonting gripande, något som sticker ut, något som kan förändra, eller betyda någonting för någon. En bra story.

Men ofta, tyvärr, speciellt när det gäller kända människor, kommer man tillbaka med en timme tomt malande om absolut ingenting och om hur skönt det är att sova länge på helgerna.

Det är inte bara sorgligt, det är också totalt jävla hjärndött för alla inblandade.