Helt vanlig jobbdag i måndags.

Mer info angående hånglet kommer i morgondagens tidning (även rörligt material).

Gud, jag kan verkligen inte påstå att mitt liv är särskilt upphetsande i övrigt. Den här veckan har jag ägnat åt att stänga in mig i lägenheten, sitta i soffan, andas. När jag går från gymmet ser jag människorna som sitter på alla barer och sörplar i sig sina after works och jag fattar inte hur folk ORKAR? Hur många liter öl dricks det en vanlig onsdags i Stockholm city egentligen? 5000 liter?

Och vad pratar folk om?

”Jaha, när ska du ha semester då?”

”Man borde få löneförhandla mer”

”Träffar du någon då?”

Denna eviga fråga: träffar du någon?

”Någon”. Det är så himla deppigt att folk ens behöver ställa den frågan. Har man träffar NÅGON, sin själsfrände, sitt livs kärlek då sitter man väl inte där över en avslagen Carlsberg och efter 40 minuter när någon frågar om man träffar ”någon” bara ja, jo just det, jag har ju faktiskt mött kvinna/mannen i mitt liv! Den lilla detaljen, hoppsan, den glömde jag visst berätta. Det är väl i så fall det första man informerar om, tänker jag. 

Jag är av åsikten att folk lägger ner alldeles för mycket tid på att träffa ”någon” och så blir det bara en massa träffande hit och dit fast man innerst inne VET att det här inte kärlek på riktigt, bara någon ersättning för den riktiga varan.

Jaja.

Tack för ordet.