När jag var ute och gick längs Årstaviken i lördags stötte jag på ett medelålderspar som bråkade ljudligt.

Prasseljackor, nån stävhårig hund i koppel och ihopskrynklade ögonbryn.

Jag har en förmåga att uppfatta ett gräl på långt avstånd så jag slet ur lurarna ur örona för att lyssna ordentligt. Jag förstod så mycket att kvinnan gav mannen en rejäl avhyvling, orden ”respekt” och ”idiot” flög i luften.

Efteråt funderar jag på det här med bråk.

Min första relation var en enda stor tvåårig passionerad bråkfest. Vi skrek sådana hemska saker som inte lämpar sig för den här bloggen. Efter att vi gjort slut med ett explosionsartat jättebråk bestämde jag mig för att aldrig mer göra så här mot någon. Vad är vitsen med att stå och skrika fula saker till en person man älskar?

Resultatet har blivit att jag i stället suttit och stirrat apatiskt framför mig när jag blivit less på min partner.

Ibland undrar jag om det är rätt väg att gå. Om inte ett hejdundrande bråk kan vara på sin plats – rent av uppfriskande – så där emellanåt? Någon gång kanske man kan dra igång en fajt för att pigga upp en sketen grå tisdagskväll? Kanske schemalagt gräl?

Och med schemalagt menar jag att man kan försöka att inte pressa in det just under lördagsrundan på ett av Stockholms mest myllrande promenadstråk.