Kan Peppe Eng – tänker jag – då måste ju en stiff nöjesreporter också sätta en fläckfri samba. Okej, en samba i alla fall.

Eller..?

Hur många gånger har jag inte hängt vid en bardisk med mina rödvinsblå tänder och försökt föra ett samtal?

4365 gånger, känns det som.

Klagat på den höga musiken och inte ens noterat att det faktiskt är ett kokande dansgolv som är mittpunkten av hela festen. En plats där folk faktiskt verkar ha roligt på riktigt till skillnad från oss som håller krampaktigt i glasen och inte lyckas uppnå så mycket annat än en ovärdig sluddernivå av fyllan.

Jag är jävligt stiff helt enkelt.

Så att stå och Elvisjucka och skaka på överkroppen som om det vore en bättre Rio de janerio-karneval borde egentligen vara otänkbart.

Men jag tänker: kunde Peppe Eng, kunde Lasse Brandeby (må han vila i frid), kunde Bygglovs-Willy, kan Camilla Henemark – då måste väl jag också lyckas få till några staplande steg på dansgolvet (träningslokalgolvet).

Dessutom, tänker jag: det SER ju rätt easy peasy ut i tv.

Sagt och gjort. Jag sopade ihop spillrorna av mig själv efter helgens tequilarace och drog till ”Let’s dance”-träningslokaler för att lära mig en 15 sekunders koreografi.

Till min hjälp hade jag den erfarne Tobias Karlsson.

Han har lyckats få både skjutjärnsreportern Elisabet Höglund och rallyföraren Tina Thörner att virvla runt i något som för ett otränat öga åtminstone ser ut som eldiga rumbor, sambor och zumbor allt vad det nu heter.

Och kors i både golv och tak – han lyckas med mig också.

Eller ja… jag förflyttar åtminstone kroppsdelar åt höger och vänster och upp och ner.

Jag känner en svagt bubblande eufori sprida sig när jag nästan som genom en utomkroppslig upplevelse betraktar mig själv där jag studsar runt enligt Tobias Karlssons handfasta instruktioner.

Han säger åt mig att skaka överkroppen och jag skakar, oj vad jag skakar.

Han ber mig snurra runt honom och gosh, han har nog aldrig sett en styv nöjesreporter snurra så villigt.

Jag fogar mig totalt efter Tobias Karlssons ord.

Ber han mig störta i golvet och slå ut mina framtänder, då gör jag det.

Säger han att jag borde ha på mig cykelhjälm, då frågar jag ”hur många?”.

Efter en timme genomför vi koreografin.

Den sitter! Oj, vad den sitter. Jag så adrenalinstinn att jag av bara farten skriker bedjande om en ”ATTACKKYSS som Anton Hysén fick”.

Jag lämnar salen och funderar om jag möjligtvis kan muta in mig i ”Let’s dance”-truppen nästa år.

Och eftersom jag gillar lyckliga slut så tänker jag inte redovisa för skammen som sköljde över mig när jag såg webb-tv:n från min lilla svängom …