Arkiv för April 2012

- Sida 3 av 4

Frågan är fri!

av Zandra Lundberg

Det här då: i går morse. Jean-Pirre Barda ringer mitt under ett träningspass.

Jag (flåsigt): – Du, skulle jag kunna ringa upp om någon timme när jag är på jobbet, jag är mitt i några backintervaller just nu.

Barda: – … men jag tänkte bara snabbt ringa upp och svara på frågan i ditt sms. Jag håller inte på och skriver en självbiografi.

Jag: – Nehe … nämen för att … jag förstod att du höll på att skriva en och att du … skulle avslöja att du haft sexuellt umgänge med Frank Andersson …

Barda (bryter ihop): – HAHAHAHHAHAHAHAHHAHAHAHHAHAHAHHHAHAHAHAHHA! Nej. Det har jag inte haft.

(Tystnad)

Barda (eftertänksamt): – Men det vore ju inte helt fel i och för sig.

jp1_84752653.jpgfrank210+frank+andersson.jpg

Nyförälskade vänner.

av Zandra Lundberg
Skärmavbild 2012-04-12 kl. 10.13.jpg

Hemma på Åland i helgen.

Träffar en kompis och hennes nya kille. Hör hur de berättar om hur de träffades. De är så förälskade och glada och fyller i varenda detalj åt varandra. Hur hon hade suttit och sparkat honom på smalbenet på en efterfest, hur de sedan gått i väg och hånglat på en kyrkogård. Hela tiden sagt ”det här är fel, det här är fel”, övertygade om att de var alldeles för olika, att det var onödigt att de ens skulle inleda någonting eftersom de ändå inte skulle passa ihop. Och nu sitter de här och vet knappt hur de ska vända och vrida händerna för att de ska lyckas vara så ihoptrasslande i varandra som möjligt.

Det är upplyftande att se.

Kanske borde man mota bitterheten i dörrn genom att bara umgås med nyförälskade.

Annars har jag väldigt lätt, alldeles för lätt, att tänka på relationer och den där punkten när ens partner ligger och tittar på Sopranos, inte svarar på tilltal och man står och stirrar på honom och undrar i sitt stilla sinne om det här var allt.

Hon kan hacka datorer i alla fall!

av Zandra Lundberg

Urban Andersson, mångårig, prisbelönt och muttrig fotograf på Aftonbladet går förbi min dator och tittar på min bakgrundsbild på Lisbeth Salander. Han mumlar för sig själv, lite förvånat, på gränsen till uppspelt:

– Se där, en blandmissbrukare!

Skärmavbild 2012-04-11 kl. 18.56.jpg

Gör som Nemo Hedén!

av Zandra Lundberg

Jag som vaknade i morse och trodde att det var en helt vanlig sketen onsdag. DET VAR DET TYDLIGEN INTE!

Det var dagen Nemo Hedén från Kungarna av Tylösand började följa mig på twitter.

Lite jobbigt med den här uppmaningen ”upp till bevis” nu bara. Vad kan han tänkas kräva för uppdateringar?

Jag kan ju inte börja twittra bara för att pleasa Nemo Hedén.

Eller kan jag?

Skärmavbild 2012-04-11 kl. 12.07.50.jpg

Vänner från förr.

av Zandra Lundberg

Ibland måste man ofrivilligt bryta med människor. Som när man gör slut och bryter från ett helt kompisgäng på samma gång. Jag gjorde det för några år sedan. Det är inte klokt vad jag kan sakna de här människorna. Alla diskussioner, alla skratt, alla tidiga morgnar ute på någon stuga, alla bad, alla låtar som gick på repeat.

Träffade några av dem på Åland i helgen och det är ”HEJ!” och kram och skål på dig och jag känner en sådan värme över allt som varit. Vi bestämmer att vi måste ses snart, visst, det kan vi ju göra, en kopp kaffe och ett trevande samtal med vetskapen om att det aldrig blir som förr.

Hoppa fallskärm med hajar.

av Zandra Lundberg

Gud vilken trist måndag, grå och eländig.

Jag tröstar mig med att jag slipper:

– Simma med hajar.

– Hoppa fallskärm.

– Vara med i Wipeout.

– Hoppa fallskärm med en haj i Wipeout.

Ingen Mia Törnblom direkt.

av Zandra Lundberg

Hade utvecklingssamtal med min chef Ylva i morse.

Två timmar, där ett moment innebar att jag skulle betygsätta mig själv på några olika punkter.

Det lät så här: ”Nämen alltså … jag skulle väl säga att jag är ganska duktig på att inspirera mina kollegor, så det måste nog bli 3 av 3 där”.

Klipp till verkligeheten: sitter tyst i ett hörn och lyssnar på Ulf Lundell. Utbrister då och då ”livet, vilket jävla kamp det är ändå”.

18-åringen, 19-åringen och 35-åringen.

av Zandra Lundberg

Sent i går natt.

Ramlade över killen som i det här blogginlägget omnämns som 18-åringen. 

Han hade tydligen läst eländet. Jag tänkte att nu, nu får jag antingen höra om att det var onödigt att skriva om det eller så ber han mig dra åt helvete direkt. Men han muttrade bara  ”jag var faktiskt 19”.

Haha, det påminner mig om en story som min före detta kollega Björn berättade. Han var på en bar i Göteborg och bredvid honom vid bardisken stod det en person han kände igen. Lite småfull som han var kunde han inte låta bli att lite försynt fråga:

Björn: – Är det inte du som är 35-åringen…?

Han (suckar trött): – Jag är 36 nu …

Inte nog med att man blivit oskyldigt anklagad för mordet på Anna Lindh liksom, nu måste han dessutom leva med eptitet ”35-åringen” tills han är död och begraven.

IMG_0179ny.jpeg

Så här glatt var det annars i går. Vet inte vem den här mannen är men han verkar vara en kul kille.

Sug fett och fyll ut, men ljug inte.

av Zandra Lundberg

Jag noterar att de börjat låsa in mina krönikör i Plus, men nu tänker jag vara en rebell och lägga ut den här ändå. Jag får väl sätta in några kronor på Jan Helins konto som kompensation för en eventuell intäktsförlust.

Den här krönikan var inte helt självklar att häva ur mig.

För ett år sedan, för kanske bara ett halvt år sedan hade det känts helt omöjligt att någonsin skriva den. Jag har gått med en helvetisk skam över alltihop. Någon dag ska jag skriva mer om operation och allt. Men inte i dag. Jag är alldeles för trött efter gårdagens stök i det åländska nattlivet.

STE_EXCLUSIVE__I_7410183.jpg 

Om man nu måste suga, fylla, spruta in och strama upp.

Då kan man ju åtminstone vara ärlig.

Jennifer Aniston gick ut häromveckan och berättade att hon är besatt av laserporr.

(Tid för eftertanke och reflektion.)

Jepp.

Precis exakt så uttryckte hon sig.

Laserporr kanske behöver en mer ingående förklaring för den som inte redan hunnit bekanta sig med ordet.

Jag lämnar över orden åt skådespelerskan herself:

– Det är en otroligt intensiv behandling och du ser ut som ett misshandlat brännskade­offer i en vecka innan huden ramlar av.

I samma veva berättar hon också att hon är öppen för att spruta in ett och annat både här och där. Sammanlagt pungar hon ut över en miljon på sitt utseende om året.

(Tid för eftertanke och reflektion.)

Har man någon liten gen i sig som gillar att gå i taket så kan man lätt göra det av sådana här uttalanden.

För att inte tala om Heidi Montags 780 operationer, Lara Flynn Boyles deformerade nuna eller Michael Jacksons näsa (RIP).

Någon liten del av mig gör också det, paradoxalt nog.

Trots att jag öser pengar på skönhet varje månad. Det är hårrötter som ska färgas och ögonfransar som ska böjas och fötter som ska vårdas.

Så tänker jag på alternativen:

1. Att kändisarna skulle vandra omkring totalt osminkade och ofixade. Det vore … säkert bra. Men ändå rätt trist.

2. Att de skulle göra laserporr, hårförlängningar och fettsugningar men förneka allt. Det vore ju hyckleri! Där står de och ser så jävla smashing ut på röda mattan och när någon frågar hur de lyckas så bara ”nej alltså”, tittar ner på sin kropp, ”det här är bara resultatet av väldigt bra gener och en fantastisk hår­borste”.

Egentligen, om man kokar ner alltihop, är ju det kändisarna gör det mest ärliga.

De hymlar inte!

JAG är ju fan mer hycklare än vad Jennifer Aniston är. För drygt två år sedan lade jag 60 000 spänn på en bröstoperation. Till saken hör att jag hade tubulära bröst. Det innebär kort sagt att mina bröst inte såg kloka ut.

Jag har knappt berättat det för någon.

Första året fick inte ens vännerna veta något.

Mest för att jag ansett att jag inte har någon redovisningsplikt.

Samtidigt.

Vad spelar det för roll om folk – nu blir det ju av före­kommen anledning en mycket mindre skara än i Anistons fall men ändå – vet?

Om jag samtidigt berättar baksidorna: att resultatet inte alls blev så bra som jag önskat, att nervtrådarna fortfarande inte hittat tillbaka till varandra så att jag inte har någon känsel kvar, att jag troligtvis aldrig kommer att kunna amma mina eventuella barn?

Om Jennifer Aniston berättar att hon är besatt av laserporr, och samtidigt lägger till att hon utsätter sig för den här behandlingen, i jakten på skönhet, som gör att man ser ut som ett misshandlat brännskadeoffer.

Ja, då är det i alla fall inget jävla hymlande.

(Tid för eftertanke och reflektion.)

Att slå ner blicken.

av Zandra Lundberg

Här kommer en liten påskbetraktelse:

jag tog en promenad i morse. Kallt som fan var det, jag ville skydda kinderna på något vis för jag var rädd att jag skulle få köldskador likt människor som bestigit väldigt höga berg. Strävar inte direkt mot den där väderbitna looken nej.

Nåväl, efter drygt halva promenaden, på långt håll, ser jag en kompis ex-kille komma gående mot mig. Han har två hundar i koppel som han verkar ha lite bekymmer med, de har trasslat in sig på något vänster. För fem sex år sedan kände jag den här killen väldigt väl. Vi var alltid på samma fester, han är en skön person att hänga med och jag hade definitivt orsak att stanna upp och byta några ord med honom. Kanske böja mig ner och klappa hundarna, fråga vad de heter eller hur gamla de är eller vad man nu brukar fråga hundägare. 

Antagligen skulle samtalet bli lite trevande och stelt. För fem sex år sedan kunde jag dela cigg med honom på hemmafester och nu möts vi här och ska prata om väder och vind och påskplaner. 

Nåväl.

Vi möts. Och han slår ner blicken. Jag känner det där beteendet så väl för jag har jobbat på det där viset i många år. Det är så enkelt att slippa ta mötet med en annan människa så man struntar helt enkelt i det.

Jag går vidare och tänker: 

1. Jag har förändrat mig. Jag har slutat slå ner blicken.

2. Jag klandrar absolut inte honom. Det är rätt soft att slippa deala med folk, det ÄR ju enklare att slå ner blicken och låtsas att man inte känner igen varandra än att krysta fram ett intresse för någon annans påskplaner. 

3. Samtidigt: om han hade tittat upp, vi kanske hade haft ett jättetrevligt snack. Vi kanske skulle ha insett att vi delar ett intresse för, säg, 80-talsfilmer. Både han och jag kunde ha fortsatt åt varsitt håll, lite gladare. Eventuellt skulle vi ha råkat in i varandra i kväll ute någonstans, hejat INNERLIGT för att nu hade vi redan gjort den här jobbiga catcha-upp-fasen och bara möts som två gamla vänner.

Herregud, tänker jag efter en stund när jag slungat runt de här funderingarna i huvudet ett tag.

Det kan ju faktiskt vara så enkelt att han inte kände igen mig.

Sida 3 av 4
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB