Tankar som rörs och förs i huvudet just nu: Åh vad skönt att åka till Åland och vila upp sig, bara mysa med syskonen och mamma. Vandra i skog och mark och andas havsluft. Äta långa middagar och träffa vänner och bekanta man inte sett på länge.

Sen tänker jag: Blir väl kaos redan på färjan. Någon ex-killes nya tjej man måste gömma sig för i taxfreen. Fortsätter med storbråk med lillebror, för mycket choklad, för mycket vin, går ut, dricker mer, hittar någon gammal träslöjdslärare som jag står och fyllesvamlar med i tre timmar tills allting stänger, går hem, stupar i säng och sover bort dagen därpå. Ångestfylld hemresa.

Ja ja. Bra man känner sig själv i alla fall.

Beklagade mig för gladiatortränaren om min kamp för att balansera gymmet och dekadensen i mitt liv.

För samtidigt som jag vill äta middagar, dricka rödvin, ramla runt i höga klackar i natten och sova alldeles för lite så vill jag få in gymmet fyra dagar i veckan, fem dagar helst. Ibland sex.

Har en idé om att jag ska utröna den perfekta balansen och sedan skriva en bok om kampen. Kanske lansera någon 30-70-metod, eller eventuellt någon typ av periodisering (tre veckor dekadens, två veckor fitness?).

Han: – Då kan jag vara med i din bok.

Jag: – Alltså … ditt liv är ju allt annat än dekadent.

Han: – Jag är väl dekandent!

Jag: – Vänta nu! Du tränar VARJE dag. Du varken röker eller dricker. Du…

Han: – Men förut köpte jag hem en frödinge kladdkaka, sprutade ner hela den med grädde och täckte alltihop med M&M:s och åt.

Jag: – Okej… du kan få ett kapitel. Ett.

Om man får tråkigt kan man alltid göra en dramaserie av sitt liv: rollbesätt ett gäng personer i din närhet, gärna färgstarka typer. Förbered dig genom att samla ihop ett gäng olika kittlande intriger och dela upp i tolv avsnitt. Sedan är det bara att börja ”skapa”. Gå från till den andra och säg saker som ”Martin tycker att du var alldeles för mycket/skithet på festen i fredags”.

Invänta reaktioner.

Spring mellan parterna och dra även in andra av rollfigurerna i dramatiken!

Välj en bra vinjettlåt.

Lycka till.

Vi skrattar på kontoret åt att Gotland betalade 5 miljoner åt ett konsultföretag som tog fram den intetsägande sloganen ”Det magiska Gotland”.

Sedan börjar någon googla och vi skrattar vidare åt:

Vingåker – ”En promille kan inte ha fel!”

Grums (vår chef Tobbes hemort) – ”Så mycket mer än du tror” (inte så självsäkert nej)

Skurup – ”When in Europe don’t miss Skurup”

Ystad – ”Ja, i Ystad” (va?)

Hjo – ”I LOVE HJO” (alltså nej)

Någon berättar att Kristinehamn välkomnar inresande med skylten ”flest gratis p-platser i centrum”.

Då vänder sig webb-Johan från Söderhamn om och bara:

– Förr om åren hade vi ’Söderhamn – ät, tanka, trivs’.

Någonstans här kollapsar hela nöjesredaktionen av skratt.

Jag tänker på sommaren 2009. Hur livet rasade ihop och byggdes upp igen.

Mitt i sommaren satt jag på en strand och frös. Hade på mig jeans och svart hoodie bland alla uppblåsbara krokodiler och mariekexätande småbarn. Skakade av ångest i solskenet. Jag hade sjukanmält mig från jobbet. En semestrande kollega hittade mig där på stranden. Han fattade, han har alltid fattat. Han satt bara bredvid och berättade om allt och inget. Någon resa han hade gjort och något möte han gått på. Frågade inget, trots alla frågor som fanns att ställa.

Jag hade stökat till det ordentligt. Träffat en kille, blivit himlastormande, väldigt, närapå obeskrivligt förälskad.

Samtidigt gick jag igenom en livskris. Hade tagit det svåraste beslutet i mitt liv. Allt var ostadigt, men ändå fint med kärleken där i kaoset.

Så fuckade jag upp. Drack för mycket, tappade kontrollen. Släpade hem en 18-åring någon lördagnatt. 1000 cigg, vin och antagligen hångel. Vad minns jag. Nya killen i lägenheten dagen därpå, 18-åring nerbäddad i sängen. Otrohet, brukar det väl kallas.

Den enda saken som var bra lyckades jag sjabbla bort. Självhatsribban höjd ännu en gång.

Sedan kan jag inte exakt redovisa för vad som hände, men jag bestämde mig för att reda upp allting, en gång för alla. Skaffade mig världens vettigaste psykolog, antidepp, gick tillbaka till honom och sa förlåt, blev förlåten, tog ledigt en vecka, stranden, varm hud, solsken, mådde okej, ville leva för första gången på väldigt länge. Eller som min kompis Kajsa uttrycker det ”minns du den sommaren då allt var skratt, mjukglass och Madonna?”.

Jo tack. Den glömmer jag inte i första taget.

Det här är Christoffer och Cornelia Röstlund. Som ni ser har de sin beskärda del av tatueringar och annat.

Jag roas väldigt mycket av följande scen: i somras semestrade de på Åland och gick förbi en alkispub. Ut staplar ett fyllo som gapar så det ekar mellan husväggarna efter Christoffer:

– JOHNNY ROTTEN! SID VICIOUS!

Haha. Han drog av hela sin repertoar av punkkunskaper.

Den var rätt kort.

En sak jag kan panika lite över med Stockholm: man har ingen bakgrundsinfo på någon. Man träffar en massa nya människor här och var men man vet inte ett skit om någon. Helt plötsligt har man kanske har hängt en kväll och så är personen ifråga Sverigedemokrat eller en balettdansös eller någon som föddes som trilling. Man famlar i ett stort hav av personer man inte vet något om. I Mariehamn med 11 000 mer och mindre härliga invånare hade man ju koll på folk. Vem som legat med vem, vem som blir packad för ofta, vem som har Lyxfällanskulder, vems pappa som är alkad kapten på Viking line.

Här skulle det återigen vara på sin plats med någon typ av Svanen- eller Kravmärkning på människor.

Eller kanske någon typ av kort med informativt formulär?

Hatar att inte ha kontroll.

Hej, hej hemskt mycket hej. I går åt vi (Christoffer, Cornelia & deras kompis Granvik som nog kan kallas lite min kompis också) middag på Elefantpojken och det var himla härligt. Inget jag bara häver ur mig nu, det var faktiskt ett utomordentligt häng.

Christoffer och Cornelia gick och såg Hives medan jag tog rygg på Granvik och en gla reklamare som kallades Jalle. Vi gick till slaskpub på Götgatan och bröt arm.

Sedan, som om inte den här kvällen var fin redan som den var så dök min spirituella mamma upp! Hon är i Stockholm för att gå på nån harmonimässa, men nu svängde hon förbi och tog en öl på slaskhaket!!

I dag har jag grav ångest och andningssvårigheter, men det får den här helgen vara värd.