Höll på att få något mindre bryt i går nere i tvättstugan.

Det kom till mig hur viktigt – men fram för allt svårt – det är att omvädera livet. Jag är så van vid att vara en människa som mår dåligt att jag krampaktigt håller mig kvar vid den bilden av mig själv. Att jag är nån deppig jävel som sitter inlåst i lägenheten och stirrar framför mig. Vilket jag i och för sig har varit det senaste halvåret.

Nu har jag INGET att oroa mig/deppa över. Jag har köpt en fantastisk lägenhet, jag har en kille som är helt otrolig, jobbet är roligt, relationerna till min familj har aldrig varit bättre, jag har välsignats med vänner som är asgrymma, jag har mina antidepp som verkligen fungerar för mig och håller mig flytande, jag åker till New York med tre kompisar på fredag!

Allt är som hämtat ur nån jävla saga (ok, sagor kanske inte innehåller antidepp men) och ÄNDÅ går jag omkring och inbillar mig att jag är håglös och dan, bara för att det är den enda identitet jag känner till efter fyra år av ut-och-in-åkande från det där svarta jävla hålet.

Hur svårt kan det vara att unna sig själv att känna att det okej att känna sig okej?

Lägenheten.

New York-sällskap.

Christian.

Syskon.