Jag har knappt kunnat göra något annat än att tänka på lägenhetsköp på sistone. Har inte tränat, har knappt bloggat, har bara suttit ojat mig över sinnessjukt dyra och extremt små lägenheter.

SAMTIDIGT har jag på något mirakulöst sätt lyckats hitta en kille. Folk pratar om att hitta rätt hit och dit, och det låter så jävla klyschigt men jag känner på något vis att den här människan är skapt just för mig.

I alla andra relationer jag har haft så har det åtminstone till en början alltid varit någon typ av spel.

Man ska inte vilja träffas för ofta för då är man för på, man ska sminka sig och fixa hår i tre timmar för att det över huvud taget ska vara aktuellt att ses, man ska inte häva ur sig för mycket känslor för det kan skrämma bort, man ska vara si och absolut inte så OCH SÅ VIDARE.

Nu finns det inget sånt. Det är bara härligt, naturligt på något vis. Jag vet att jag vill göra allt med honom. Flytta ihop, gråta, skratta, resa, vara sjuk, vara deppig, vara lycklig ALLT. Och jag kan säga det till honom, men samtidigt känns det som att det inte är så nödvändigt eftersom det är så SJÄLVSKRIVET. Det är väl självklart att vi ska göra det.

Han heter Christian och vi har träffats på jobbet. Jag som ALDRIG skulle träffa någon på jobbet. Och det känns så klart konstigt att jag ska sitta här på nån Aftonbladetblogg och skriva om en människa som i princip sitter mitt emot mig på dagarna. Men ja. Det känns mest som att jobbet inte riktigt har med vår relation att göra, alls.

Den här videon är från i går när vi var på Åland. Det är min lillasyster framför kameran och den ger en liten, liten känsla av vilken rolig, härlig och bra människa han är.