Det har hänt så mycket och omtumlade saker nu så jag knappt vet hur jag ska börja.

I går köpte jag till exempel en lägenhet!!! Så konstig känsla att göra en 1,8-miljonersaffär. Plus: när jag satt där i går kring ett bord med mäklaren som HÖGLÄSTE ur ett kontrakt var jag just och just på väg att gapskratta rakt ut i rummet. Vad fan håller vi på med? Vuxna människor som säljer och köper med pengar som egentligen bara finns i Triss-skrapningen i Nyhetsmorgon.

Nu kommer jag att lämna söder för Gamla Enskede. Plötsligt blir jag en pendlare, och jag har alltid hänvisat till en gammal undersökning jag läste om att pendlare är lite lite olyckligare. Men som en klok vän sa ”det beror väl mest på vad man har att komma hem till”.

Och i den här underbara lägenheten ska det ju mycket till för att man ska bli olycklig.

I går kväll, gick på en förhandsvisning, ensam med en mäklare i en etta på Söder.

Jag var ytterst tveksam till toan som var minimal, alltså nu pratar vi klaustrovibbar deluxe.

Det var just och just så att man stod på toan och duschade, men mäklaren ville gärna påvisa att det ÄNDÅ inte var en Stockholmsdusch fullt ut:

– Gå in och ställ dig där i duschen och känn av.

Jag löd och gick in.

Mäklaren: – Testa att stänga duschdraperiet också!!

Här kände jag instinktivt att min gräns gick, jag VILLE INTE stå där och leka koja med honom i ett minimalt badrum så jag bara stod och såg obekväm ut.

Mäklaren (kommer in i badrummet, börjar dra för duschdraperiet): – Så här vet du, det här känns väl okej? Känns det okej där inne? Hoho!

Jag stod alltså inne på en klaustrotoa, instängd i en dusch av en mäklare som stod och ropade ”HOHO” och jag tänkte: nu orkar jag inte mer, nu flyttar jag tillbaka till Åland.

I och med stundande lägenhetsköp har jag stiftat bekantskap med en för mig tidigare totalt okänd yrkesgrupp: mäklare. Vid det här laget har jag stött på ett tiotal stycken och jag har lite funderingar kring de här människorna:

– Jag börjar oroa mig över om mäklare har själar. Det känns inte så. Det känns inte som att de har något känsloliv över huvud taget. Jag skulle kunna skrika och slå, sparka och ropa okvädesord, försöka trycka på varenda svag punkt och mäklaren skulle bara stå och le lite snett med porslinstandrad.

– Om man är mäklare kan det ju vara en fördel om man inte sprider dålig stämning i ett rum. Jag var på en visning där det blev så frukansvärt uppenbart att den här mäklaren var obekväm med att det svassade omkring människor runt bena på honom. Han försökte närma sig lägenhetsspekulanterna med små inflikanden men det blev bara stifft och jobbigt för alla inblandade.

– Eftersom jag gärna vill köpa en lägenhet i innerstan innebär det att de bostäder jag tittar på är små minimala skyffen som kostar ett gäng miljoner trots att det inte finns en enda garderob, en gräslig plastmatta på toaletten och det saknas ugn. ÄNDÅ ska den här mäklaren stå där och yra om vilka ”möjligheter” det finns och hur lättmöblerat det är. Man bara: säg som det är för fan, det är lättmöblerat för att det INTE FINNS PLATS FÖR NÅGOT ANNAT ÄN EN SÄNG. Både jag och mäklaren vet att det är fullständigt VANSINNE att betala 2,2 miljoner för en skuggig skrubb. Ett jävla rollspel är det, alltihop. 

Det här Lost-Jacks chockförvandling av kroppen.

Jag vet inte jag.

Folk pratar om beachsäsongen och skrockar ”höhö då blir det väl att stå i vassen i år igen” och syftar på sin blekfethet. Men alltså. Om jag såg ut så här, då hade det verkligen funnits rimliga skäl till att stå i vassen. Och hade jag inte gått och ställt mig i vassen frivilligt hade antagligen någon badvakt kommit och BURIT mig dit av hänsyn till känsliga badare.

Det finns väl för fan en mening till att Gud skapade kroppsfettet – det är inte meningen att man ska behöva se så här mycket av människokroppen.

Träffade Malin i lördags. Hon mumlade att hon beställt en ny stil från H&M och sedan kom hon in i köket och visade upp det här. Stod helt uttryckslöst med någon spräcklig kjol och färgglada solglasögon och bara ”så här ska jag se ut i sommar”.

När jag var sisådär 14 år kunde jag ställa klockan på 05.30 på morgonen för att cykla till min pojkvän. Det tog 45 minuter och var ofta svinkallt och blåsigt, fingarna var alldeles stela när jag väl kom fram. Jag tyckte jag var utomordentligt smart eftersom mamma förbjöd mig att sova hemma hos honom, men hon kunde inte förbjuda mig från att stiga upp tidigt. Pojkvännen var dessutom 19 år år och hade nyss ramlat hem från krogen när jag dök upp, alldeles blåfrusen.

Vilken liten idiot jag var ändå.

Gomorrn. Här kommer en krönika från förrförra veckan!

Nu blir det lägenhetstjafs igen, men det verkar vara allt mitt liv kretsar kring just nu.

Någonting har jag lärt mig redan i alla fall. Det går inte att låta aldrig människor styra och ställa över mina val. Visst, man kan och SKA ta emot råd från andra som härjat på bostadsmarknaden men i slutändan så är det JAG och inte någon annan jävel som ska bo i det där hemmet.

Jag tänker på den här lägenheten som jag hade velat haft nu. Om jag inte lyssnat så mycket på andra så hade jag köpt den. Redan när jag steg in där så visste jag att jag ville bo där, att det var hemma. Och den känslan är för mig värd att betala dyrt för.

För andra är boende kanske inte lika viktigt. Det är nån plats där man har en säng och en dator och så är det inte så mycket mer med det. För mig är boende så OTROLIGT viktigt. Jag minns min första lägenhet, den hade en liten uteplats och jag var så lycklig över den där uteplatsen. Jag kunde tända utebelysningen, någon överbliven gammal julslinga, gå ut och sätta mig och nästan tåras i ögonen över att jag fick ha det där. Jag kom hem från jobbet på dagarna och lagade mat i det där pyttelilla köket, satte mig vid det spetsduksprydda minimala köksbordet och njöt i fulla drag av att det där lilla dockskåpshemmet var bara mitt.

Jag har bott ensam i tre lägenheter och jag har älskat, verkligen från djupet av mitt hjärta ÄLSKAT de här hemmen.

Jag borde ha köpt den där lägenheten i Hornstull, jag gjorde det inte för jag orkade inte med vad folk skulle säga om att jag betalt så vansinnigt mycket för knappt några kvadrat alls. Men ja, jag ska inte älta det mer nu.

Jag har lärt mig någonting i alla fall.

Jag har haft så höga tankar om mig själv.

För några månader sedan så hade jag kunnat lagt min mormors guldsmycken i pant på att jag ALDRIG skulle bli en tråkig jävel som pratar bostadsmarknaden och lånelöften.

Nu: pratar om bostadsmarknaden och lånelöften.

Samma sak med människor som bara ”jag ska aldrig bli en sån som bara pratar om mina ungar”.

Något år senare: pratar bara om sina ungar.

I går kom jag på mig själv med att slå en liten lov på redaktionen BARA för att spana efter någon stackare att hugga för en femminutersdiskussion om lägenhetsköp med.

Nåväl, samtalsämnet går åtminstone bättre hem än när jag bara pratade träning hela tiden.

Här är lägenheten jag hade velat shoppa i går.

Tyvärr blev den för dyr.

Det är så märkligt det här med att buda. Man bara ringer en mäklare och häver ut sig miljonbelopp som nån annan ”trejdare”.

Var desperat i går och ringde banken för att höja mitt lånelöfte.

Jag: – Jag skulle vilja ha 2,1 i stället för 2 miljoner.

Och här tänker man ju att mäklaren ska skrika:

– Är du helt jävla sjuk i huvudet? Att jag skulle låna ut 2,1 miljoner till 24-årig slashas får Åland? Seriöst, förra sommaren var du så packad att du gick in och la dig i en okänd människas lägenhet och sov. VARFÖR i HELA HELVETE skulle jag låna ut sådana summor till dig?

I stället säger han bara:

– Absolut Zandra, det ska gå bra.

Här tog min kollega Frida en bild på mig när jag står på Jensen’s Bøfhus och budar.

Ska fan tatuera in money never sleeps i svanken innan det här är över.