Ok, så här då. Jag är på presskonferens där årets sommarpratare ska avslöjas. Varje år är det är en JÄVLA hajp inför det här evenemanget, mestadels från Sveriges radios sida, men ändå.

Så stegar alla pratare in på radiohusets bakgård och där kommer han, blekare än någonsin – THORSTEN FLINCK.

Jag älskar ju Thorsten Flinck. Jag har alltid gillat honom, sedan såg jag den här FANTASTISKA showen eller vad man nu ska kalla den i Skavlan och sedan dess har jag verkligen älskat honom.

Så när gruppbilder har tagits och nån nyckelperson pladdrat klart stegar jag fram mot Thorsten.

– Hej Thorsten.

– Hej Zandra Lundberg, säger han.

Och här håller jag på att rasa ihop i en hög på gräsmattan. Han känner till mig! Gudars skymning! Halle-jävla-lu-ja! Något bra har jag lyckats med här i livet!

Jag intervjuar honom och han sitter med slutna ögon och när jag tackar för mig så säger han återigen mitt namn och då gör jag dagens, kanske veckans, möjligtvis årets, största misstag och frågar hur det kommer sig att han kan mitt namn.

Han sitter tyst och så pekar han på namnskylten jag blivit tilldelad där det står:

ZANDRA LUNDBERG

AFTONBLADET

Och så var det med den saken.