Jag satt på färjan på väg hem i onsdags. Jag varit två och en halv vecka på Åland och det är konstigt det där, för plötsligt är det som om ingenting i den yttre världen spelar någon roll. Jag går på bio och ser Madagaskar 3 med mina syskon, vi badar bastu och sjunger små sånger ur filmen innan vi tar varandra i händerna och hoppar i vattnet. I sängen sent på kvällen hör jag hur de börjar andas tungt bredvid mig.

Min lillebror Jannik och jag åker till mormor och blir bjudna på fruktkaka och en tårdrypande historia som jag skrivit om här.

Christian avslutar sitt jobbpass och kommer med färjan och jag tänker att den här gången kommer jag inte klara av att träffa honom, jag kommer att älska ihjäl honom, hans kropp kommer inte att klara av all kärlek jag vill ösa över honom. Jag håller honom hårt och jag visar allt som är fint med Åland och jag ser ön genom hans ögon och återupptäcker det vackra jag tagit lite förgivet.

Så satt jag där i kafeterian på färjan med en majonäsig kycklingwrap och kände sådan ovilja, nästan avsky mot Stockholm. Det kändes kallt och hårt och kyligt och jag gick in på Twitter och möttes av den här sörjan som är medie-Sverige där alla ska hacka på alla och göra lustigast över det som går på tv exakt just nu.

Så satt jag där och bölade och funderade på hur jävla länge det är till nästa sommar.