Bloggen ser annorlunda ut, som ni kanske noterat. En vän till mig skrev på Facebook att det såg ut som 1998, och ja. Hon är väl inte helt fel ute. Tanken är väl att det här inom sinom tid ska kännas superhightech.

Det jag vill att ni ska veta innan ni avfärdar den här blogglooken som det vidrigaste ni sett, är att en arbetsgrupp vid namn ”superteamet” har jobbat fram Aftonbladetbloggarna så som de ser ut i dag.

Jag har varit lite orolig för den här bloggflytten och så, men då har nätmänniskorna bara sagt åt mig att mejla superteamet med mina frågor. Man undrar ju vad superteamet är för glatt gäng, helst vill jag att det ska vara en bunt hackers som sitter i en källare och skriver kilometerlånga koder och dricker så starkt kaffe det bara är en liten, liten tunn hinna kvar av magsäckarna. Jag blir på något vis upplyft av tanken på att deras tunna magsäckshinnor när som helst hade kunnat spricka av stressen kring min blogg.

Annars då? Jag har varit sjuk. Väldigt sjuk. Så där att jag nu när jag ringer runt till vänner och bekanta så refererar jag till nuet som ”tiden efter sjukdomen”. För några veckor sedan intervjuade jag en man som varit riktigt sjuk, på riktigt alltså, han hade en stor jävla tumör i hjärtat som upptäcktes här i början på året – och han sa att man lever aldrig så mycket som när man just har blivit frisk. Man går utanför dörren och känner av luftfuktigheten, noterar hur torra löv dansar över parkeringen, hör träden prassla och cyklarnas gnisslande kedjor.

Lite så känner jag mig nu, ”tiden efter sjukdomen”. Jag uppskattar allt. Speciellt kaffe och Facebook.