Jag stretar ständigt mot mig själv när det gäller att hälsa på folk.

Så här: när folk börjar trilla in på redaktionen på morgonen, jag har sett alla människor för bara 16 timmar sedan men ändå ska man, VARJE morgon mala igenom de här hälsningsfraserna igen.

”Hej hej”. ”God morgon”. ”Hur mår du?”. ”Hur är det?”.

DET SLUTAR ALDRIG! VAREVIGA DAG SKA DET HÄLSAS!

”Hej hej”. ”God morgon”. ”Hur mår du?”. ”Hur är det?” i all evighet amen.

Jag begriper någonstans att det här är en social mall man ska tryckas in i, för så här gör människor när de träffas dag ut och dag in, i ur och skur, i nöd och lust, man ska morsa och heja och fråga och undra och svara och nicka och le. Annars är man konstig, kantig eller rent av en USEL kollega som kommer att brinna i helvetet.

Det som tär på mig, det faktum som håller på att äta upp mig inifrån och ut, är just det här med att det ALDRIG är nog. Att jag hälsat en dag betyder inte att jag slipper undan nästa dag för då börjar allting om på nytt. Igen och igen och igen, hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej … tills man en dag sänks ner i jorden eller bara eldas upp och sprids för vinden. JAG SKA HÄLSA TILLS JAG DÖR!