Jag fick en fråga av Anna i kommentarsfältet.
Zandra, hur gör du som ålänning för att stå ut i denna stad? Liksom du är jag oxå det, och det enda som växer inom mig i Stockholm är avskyn mot staden. Är det så för att är så präglade av vår pytte-ö? Hur gör man? Kan ju anta att det blir lättare när man har kärleken här. Min är på Åland så blir väl int bättre av det.

På något vänster har ju jag lyckats uthärda tre år i Stockholm. Vissa dagar när jag traskar igenom den där helvetesgången från tunnelbanan till t-centralen tänker jag att nej, nu ger jag upp, nu lämnar jag det här. Nu flyttar jag till Helsingfors eller … Berlin.

Det jag upplever som värst med Stockholm är att jag aldrig lyckas känna mig hemma här. Jag känner mig som en utböling på maratonlångt besök. Det finns stort utbud av allt, restauranger, barer, klubbar, men inget passar mig.

Jag kommer att fortsätta kämpa, försöka trivas. Jag har mitt jobb här och många härliga vänner. Det är värt en fight mot den här staden alla gånger.

För mig har det också känts bättre sedan jag flyttade från innerstan.

Att ha kärleken på annat håll är ett gissel, det finns ju en orsak till att man inleder ett förhållande och det är ju att man vill vara tillsammans med den människan, helst så ofta det bara går. Om inte han vill/kan flytta till dig och du verkligen vantrivs i Stockholm så skulle jag ta mitt pick och pack och flytta till honom. Livet är för kort för att sitta och älska på avstånd i en stad som bara känns fel. Ångrar du dig, kommer du på att du ändå borde ge Stockholm en chans, kan du alltid flytta tillbaka igen.