Jag åt middag med Malin i går. Vi äter ofta middag på onsdagar och då gör vi det på Ljunggrens i Götgatsbacken, oftast äter vi spicy tuna och dricker vin och sedan släntrar vi över till Indigo snett mitt emot och dricker någon öl där.

Nu har vi knappt hunnit med någon onsdagsmiddag på hela sommaren eftersom Malin flåsat land och rike runt och spelat in ”På turné med Malin Collin” för Expressens webb-tv och jag har varit på Åland och så där.

Därför var det så fint i går när Malin hade bokat bord och vi räknade ner timmarna tills vi skulle ha det här hänget tillsammans. Med Malin är det så att allting som hon berättar är intressant. Hon kan så otroligt mycket om i princip allting. Jag kan till exempel börja prata om någon fransk stad eller en amerikansk författare eller långkokt högrev och hon är redan insatt och kan prata om det och det låter inte alls trist som det kanske skulle kunna göra. Dessutom ställer hon väldigt mycket frågor hela tiden. Före jag träffade henne hade jag knappt hört någon människa fråga ”hur menar du nu?” i ett vanligt samtal, men Malin gör det ofta och då utvecklar jag resonemanget och plötsligt har jag hasplat ur mig saker jag som jag knappt visste själv att jag tänkte eller tyckte, vilket leder till nya infallsvinklar och reflektioner över saker som … arbetstider och relationer, för att ta två vitt skilda exempel.

Allt var härligt och samtalet flöt på och det är så skönt med Malin för hon vet allt om mig och dömer aldrig någonting och plötsligt hade vi druckit två öl på Indigo och Malin tittade på klockan och frågade om vi skulle ta en öl till men där var jag tvungen att sätta stopp, eftersom jag måste stiga upp 06.30 på morgonen. Jag ville inte avsluta kvällen, jag önskade så innerligt att det var fredag och att vi skulle kunna vara ute halva natten och prata och dricka men det går ju inte när det är en onsdag och man ska försöka ramla in med någon form av värdighet på jobbet. 

Så jag tog tunnelbanan hem och var så himla tacksam över att jag har Malin.

Bästa bästa vännen.