Bloggen ser annorlunda ut, som ni kanske noterat. En vän till mig skrev på Facebook att det såg ut som 1998, och ja. Hon är väl inte helt fel ute. Tanken är väl att det här inom sinom tid ska kännas superhightech.

Det jag vill att ni ska veta innan ni avfärdar den här blogglooken som det vidrigaste ni sett, är att en arbetsgrupp vid namn ”superteamet” har jobbat fram Aftonbladetbloggarna så som de ser ut i dag.

Jag har varit lite orolig för den här bloggflytten och så, men då har nätmänniskorna bara sagt åt mig att mejla superteamet med mina frågor. Man undrar ju vad superteamet är för glatt gäng, helst vill jag att det ska vara en bunt hackers som sitter i en källare och skriver kilometerlånga koder och dricker så starkt kaffe det bara är en liten, liten tunn hinna kvar av magsäckarna. Jag blir på något vis upplyft av tanken på att deras tunna magsäckshinnor när som helst hade kunnat spricka av stressen kring min blogg.

Annars då? Jag har varit sjuk. Väldigt sjuk. Så där att jag nu när jag ringer runt till vänner och bekanta så refererar jag till nuet som ”tiden efter sjukdomen”. För några veckor sedan intervjuade jag en man som varit riktigt sjuk, på riktigt alltså, han hade en stor jävla tumör i hjärtat som upptäcktes här i början på året – och han sa att man lever aldrig så mycket som när man just har blivit frisk. Man går utanför dörren och känner av luftfuktigheten, noterar hur torra löv dansar över parkeringen, hör träden prassla och cyklarnas gnisslande kedjor.

Lite så känner jag mig nu, ”tiden efter sjukdomen”. Jag uppskattar allt. Speciellt kaffe och Facebook.

Det är inte det enklaste det här med vänner, alltid.

Jag tänker så här: om det inte är en enkel och soft relation, om det ska vara tjafs och missunsamhet och märkliga känslomässiga utspel hit och dit. Då vänskapen fara åt helvete. I TEORIN tänker jag så här i alla fall.

Men verkligheten är ju av någon anledning alltid krångligare. Man kanske har känt varandra länge och inte vill avsluta kontakten av sentimentala skäl, man kanske inte kan klippa av helt på grund av att man har samma jobb eller delar korpinnebandylag, någon orsak finns det ju ofta.

Och ja. Ibland kan man ju bli så jävla rädd. Man fantiserar ihop sin 40-50-årsfest eller kanske sitt bröllop och plötsligt har man ingen att bjuda. Det kommer inte att finnas några kroppar som fyller ut rummet.

Det händer väl folk rätt sällan att de tappat alla vänner på vägen. Men jag tänker så här: om det nu händer, om nu ett gäng fallit bort så finns det väl en orsak till det.

Vill man ha en lokal med människor i kvantitet eller räcker det med en mindre med kvalitet?

Jaja gud vad jag känner att jag rapar självklarheter här nu.

Det utbröt stor förvirring under brunchen i går.

Jag tycker om att äta. Speciellt våfflor. Och pannkakor. Och hamburgare. Och när det kommer till våfflor, pannkakor och hamburgare kan jag äta i princip hur mycket som helst.

Så i går fanns det någon gla kvinna i ett hörn av lokalen som gräddade våfflor. Jag gick fram och snodde åt mig två MEN TILL MIN FÖRSKRÄCKELSE upptäckte jag att våffeljävlarna var kalla. Ett fatalt misstag.

Därför skickar jag i väg Christian för att hämta två nya varma våfflor. Jag kan ju inte göra det eftersom jag nyss varit där och trynat. MEDAN Christian går och fixar våfflor smiter jag i väg och hämtar pannkakor och fattiga riddare i lugn och ro.

Sedan utbryter kaos.

– MEN VAD HAR DU GJORT?!!? hojtar Christian väl tillbaka vid bordet.

Jag mumlar lite stött att det var väl inget konstigt, jag hämtade lite pannkakor bara. Och fattiga riddare.

Han resonerar då så här: Man kan inte äta både våfflor och pannkakor. ”Det är som att beställa en pizza och sedan springa ut och köpa en kebab medan man väntar på att den ska bli färdig”.

Jag fattar knappt vad han yrar om. Om det finns möjlighet att äta både pannkakor och våfflor så äter man väl BÅDE OCH.

Han förstår ingenting, sitter bara förvirrat och ser på medan jag festar loss.

Gud, människor som är ”små i maten”. De borde inte släppas in på buffér.

I går var det brunch på Clarion på schemat och SOM jag sett fram emot det här. Jag älskar ju att äta. Även om jag har en del jobbiga känslor när det kommer till mat, men det får man ju deala med när allt är färdigätet.

Chris hakade upp sig på att det enligt hemsidan skulle finnas minimilkshakes. Det fanns det inte. Det fanns ju 700 andra saker, men nu hade han prompt siktat in sig på minimilkshakes. Så det blev lite ledsamma miner och sedan fick jag svänga förbi Ica på vägen hem och köpa glass. Så köpte jag givetvis fel. Vaniljglass med jordgubbssylt i stället för jordgubbsglass.

Så det blev helt fel, milkshake med jordgubbssyltsmak.

Sedan skällde Christian ut mig för att jag är så värdelös glassköpare och vi grät oss till sömns och drömde milkshakerelaterade mardrömmar hela natten.

Haha, nej. Det gjorde vi inte.

I lördags var en stor dag. Jag har börjat skriva krönikor i Ålandstidningen igen! Så på lördagar kan jag förutom Aftonbladet varje vecka nu också läsas i Ålands bästa lokaltidning en gång i månaden.

Mycket stolt är jag. Och nu tänkte jag festa till det lite genom att publicera den här också!

Håll till godo:

Jag satt i Rosellas kafeteria för drygt en månad sedan. Framför mig fläkte en gigantisk wrap med kyckling- och baconröra ut sig på tallriken.
Jag grät.
Hur kan man grina när man har drygt ett kilo kyckling- och baconröra under näsan? kanske du undrar.
Det ska jag berätta.
(Paus för djupt andetag och justering av tonläget genom en harkling).
Vi börjar med att backa bandet till januari. Mitt emot mig på Aftonbladets nöjesredaktion har jag en ny vikare. Han är värmlänning och glad.
Christian, heter han, och jag ska bara några månader senare komma att bli väldigt kär i honom. Jag har aldrig haft någon oåländsk pojkvän och har ingen aning om hur man visar upp en ö man älskar för någon man älskar.
Många småbarnsföräldrar berättar om hur de upplever världen genom sina barns ögon – hur de till exempel går på cirkus och tittar på sina barns reaktioner i stället för att själva roas av uppvisningen – och nu har jag inte några småbarn, men jag har en värmländsk pojkvän som aldrig har sett Åland och det kommer att visa sig vara ungefär samma sak.
Klockan är 23.00 när vi stiger iland i hamnen, men jag ber ändå min lillebror Jannik köra ett varv genom stan och då, när jag sitter i baksätet med en starköl från taxfreen i ena handen och min nyfunne värmlänning i andra så fylls jag av en sådan fruktansvärd bultande, explosiv kärlek till Åland.
Jag pekar på allt. ”Titta, där har vi landskapsregeringen, vi tänk att vi har en egen ”riksdag” fast vi är så få invånare, och där har vi ett kulturhus och där är rockpuben och där har vi en nattklubb och vi har massor med uteställen trots att det är litet, och du kolla, här är sjökvarteret och här är en bensinmack med världens trevligaste personal  …”
Jag ser hur han försöker ta in informationen samtidigt som han tittar över Slemmern. Det är en vacker, vindstilla försommarkväll och jag håller på att bubbla över för det finns så mycket som är fantastiskt med Åland som jag vill att han ska uppleva. Ålandspannkakan på Café lugn och ro, utsikten från Uffe på Berget, plåtbröd och en öl, kärleksstigen, Julius uteservering, Ziczac-Inger, Ålands radios firarmix, en helkväll på Arken, åländska kräftor, Rödhamn, Vikingamarknaden, lakritsglass vid Lemströms kanal.
Vi tillbringar sommaren på Åland och jag fortsätter berätta och min familj berättar och vi visar och vi proppar i honom lonken och gräddmunk och svartbröd och Christian försöker ta in allt så gott det går.
På kvällarna ser vi ut över havet och jag mumlar att Åland är den bästa platsen på jorden och han säger att så kan det nog mycket väl vara.
Och plötsligt, som från ingenstans, börjar det dra in kalla vindar och det är dags att packa ihop och åka till Stockholm.
När jag sitter i kafeterian och tårarna faller ner i kycklingröran är jag sorgsen, men samtidigt otroligt lycklig över att Åland står kvar och att jag alltid har en orsak att komma hem.

Ännu fler bilder!!

Värmländsk glad man på festival! Puss puss!

Jag med annan värmländsk man på festival (kanske kunde bli en temablogg?). Det här är Christians pappa Tommy. En himla härlig människa.

Vi bjöd in vänner till pizzafest till pizzerian i Enskede nån söndag.

Jag gymnastiserar på gården.

Jag är så jävla packad på den här bilden. Minns inte ens att den tagits. Håhåjaja, med lånade Formel 1-jackor också.

Bror <3

Och i går köpte jag nya skor! Med gummisula! Väldigt fina.

Jag noterade att den här bloggen lider av frånvaro av bilder. Så kan vi ju inte ha det. Därför överkompenserar jag nu med en hel hög. Håll till godo!

På min födelsedag åt vi hamburgare med ädelost, bacon och smörstekta kantareller. Det är det bästa jag vet.

Jag sitter och stirrar med en kräfthatt i höst hugg. Den här kvällen frossade vi i åländska kräftor och minivästerbottenpajer, hade quiz, drack konjak och åkte limousine på 80-talsvis med innerökning och sprit direkt ur flaskan.

Christian gick av sitt skift och tog båten till Åland. Jag och Jannik överraskade honom med tuckex med paprikasmak, ost, snacks och skumvin. Himla härligt var det.

Så här såg jag ut när jag var litet barn och hade fått på mig/blivit utklädd i någon slags österrikisk jodelaladijodeladioooo-klänning.

Vi köpte fina tröjor.

I Värmland, Kil, hemma hos Chris föräldrar. Här är hans underbara bröder Jonathan och Alexander. De är väldigt förtjusta i mössor, alla syskonen.

Vi åkte till Hässelby och folk hemmatatuerade hajar på varandra. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte också gjorde en. Inte för att det är någon skönhet, men för att det vore ett fint minne från en bra kväll och skitsamma egentligen vad man har för krafs på kroppen bara man blir glad.

Första sommardagen på Åland!

Filip är ett musikaliskt underbarn och Ålands bästa dj.

Det var Aftonbladetfest samma dag jag kom hem från New York och jag var alldeles tilltufsad och omtumlad, men det är ju inget lite öl och några förtjusande kollegor kan råda bot på.

En trött söndagsfrukost medan jag fortfarande bodde på Söder.

Den här affischen möttes jag av första gången jag hälsade på i den lägenhet i Vällingby där Christian var inneboende när vi nyss hade träffats. Fresh.

Jag åt middag med Malin i går. Vi äter ofta middag på onsdagar och då gör vi det på Ljunggrens i Götgatsbacken, oftast äter vi spicy tuna och dricker vin och sedan släntrar vi över till Indigo snett mitt emot och dricker någon öl där.

Nu har vi knappt hunnit med någon onsdagsmiddag på hela sommaren eftersom Malin flåsat land och rike runt och spelat in ”På turné med Malin Collin” för Expressens webb-tv och jag har varit på Åland och så där.

Därför var det så fint i går när Malin hade bokat bord och vi räknade ner timmarna tills vi skulle ha det här hänget tillsammans. Med Malin är det så att allting som hon berättar är intressant. Hon kan så otroligt mycket om i princip allting. Jag kan till exempel börja prata om någon fransk stad eller en amerikansk författare eller långkokt högrev och hon är redan insatt och kan prata om det och det låter inte alls trist som det kanske skulle kunna göra. Dessutom ställer hon väldigt mycket frågor hela tiden. Före jag träffade henne hade jag knappt hört någon människa fråga ”hur menar du nu?” i ett vanligt samtal, men Malin gör det ofta och då utvecklar jag resonemanget och plötsligt har jag hasplat ur mig saker jag som jag knappt visste själv att jag tänkte eller tyckte, vilket leder till nya infallsvinklar och reflektioner över saker som … arbetstider och relationer, för att ta två vitt skilda exempel.

Allt var härligt och samtalet flöt på och det är så skönt med Malin för hon vet allt om mig och dömer aldrig någonting och plötsligt hade vi druckit två öl på Indigo och Malin tittade på klockan och frågade om vi skulle ta en öl till men där var jag tvungen att sätta stopp, eftersom jag måste stiga upp 06.30 på morgonen. Jag ville inte avsluta kvällen, jag önskade så innerligt att det var fredag och att vi skulle kunna vara ute halva natten och prata och dricka men det går ju inte när det är en onsdag och man ska försöka ramla in med någon form av värdighet på jobbet. 

Så jag tog tunnelbanan hem och var så himla tacksam över att jag har Malin.

Bästa bästa vännen.

Hittade några gamla bilder hos mormor när min lillebror och jag var där i somras. Här är jag väl 15 år och har nyss konfirmerats, med på bilden är min mamma och mina småbröder Jannik och Sonny. Minns ingenting från den här tiden. Eventuellt kan jag har varit väldigt förtjust i Shakiras ”Underneath your clothes” men det kan likaväl vara en efterhandskonstruktion.

Det är så konstigt, närapå obehagligt, att titta in i de där ögonen, som ju är mina, och inte ha en aning om vad som kan ha rörts och förts i det där huvudet där och då. Var jag lycklig? Olycklig? Vad tänkte jag om framtiden? Hade jag drömmar?

Allt har jag förträngt. Allt. Förutom möjligtvis Shakira då.

Jag har knappt orkat ägna det här eländet en tanke den här veckan, men så här:

jag var på en hårkonsultation i fredags.

Vad en hårkonsultation är? Bra fråga.

Jag vill färga mitt hår ljusare från mörkbrunt och då måste man tydligen, på de här dyra hippsalongerna i stan, gå på en hårkonsultation först. Så det gjorde jag då alltså i fredags.

Vidrigt, var det.

Någon Alexander Bard-snajsig kille kom och drog i mitt hår och förolämpade det något fruktansvärt. Det var risigt och flammigt och dessutom har jag SÅR i hårbotten. Okvädesorden varvade han med att stå och bara se uppgiven och bekymrad ut. Sedan berättade han att det skulle bli dyrt och ta väldigt länge att få det ljusare. Ja, det var närapå omöjligt.

Jag köper att jag efter drygt fyra år av färgande inte har den bästa hårkvaliteten. Det gör jag. Men jag tänker fan inte betala någon sprätt i shorts och fotbollsstumpor en kvarts förmögenhet för att han ska hjälpa mig med det här färgprojektet när han beter sig som nån annan högstadiemobbare.

Han avslutade med att jag nog får gå hem och tänka över den här färgningen noggrant, för det skulle slita så mycket och kosta så otroligt mycket pengar. VA?!?!?! Vad fan menas? Ska jag i stället för att en gång för alla ta tag i det här håreländet i stället gå hem och fortsätta hemmafärga tills jag jag dör? Är det bättre? ELLER SKA JAG SÄTTA ELD PÅ SKITEN DIREKT VA? VA? VA?