Gud, jag KÄNDE så mycket i tonåren.

Jag kommer ihåg när jag var 14 och hade min första pojkvän som jag var kär i på riktigt, inte bara ihop för att vara ihop.

Jag var alldeles förundrad över det här med att röra vid en annan människa. Att ligga bredvid och bara lyssna på andetagen. Att klamra sig fast vid någons kropp. Att ligga på någon arm, att känna naken hud mot min, att föra händer genom håret. Allt var så nytt och spännande och det var en sån förmån att få vara nära. Jag FÅR göra det här, jag får släppa ut alla känslor som fyller varenda liten millimeter av kroppen. Herregud, det var ju knark.

Jag fick en fråga av Anna i kommentarsfältet.
Zandra, hur gör du som ålänning för att stå ut i denna stad? Liksom du är jag oxå det, och det enda som växer inom mig i Stockholm är avskyn mot staden. Är det så för att är så präglade av vår pytte-ö? Hur gör man? Kan ju anta att det blir lättare när man har kärleken här. Min är på Åland så blir väl int bättre av det.

På något vänster har ju jag lyckats uthärda tre år i Stockholm. Vissa dagar när jag traskar igenom den där helvetesgången från tunnelbanan till t-centralen tänker jag att nej, nu ger jag upp, nu lämnar jag det här. Nu flyttar jag till Helsingfors eller … Berlin.

Det jag upplever som värst med Stockholm är att jag aldrig lyckas känna mig hemma här. Jag känner mig som en utböling på maratonlångt besök. Det finns stort utbud av allt, restauranger, barer, klubbar, men inget passar mig.

Jag kommer att fortsätta kämpa, försöka trivas. Jag har mitt jobb här och många härliga vänner. Det är värt en fight mot den här staden alla gånger.

För mig har det också känts bättre sedan jag flyttade från innerstan.

Att ha kärleken på annat håll är ett gissel, det finns ju en orsak till att man inleder ett förhållande och det är ju att man vill vara tillsammans med den människan, helst så ofta det bara går. Om inte han vill/kan flytta till dig och du verkligen vantrivs i Stockholm så skulle jag ta mitt pick och pack och flytta till honom. Livet är för kort för att sitta och älska på avstånd i en stad som bara känns fel. Ångrar du dig, kommer du på att du ändå borde ge Stockholm en chans, kan du alltid flytta tillbaka igen.

Först träffar man någon och är i en dimma av förälskelse. Ni vet. Den andra personen är så närapå felfri man bara kan bli. Vad som också händer, i alla fall mig, är att jag börjar se mig själv genom ögonen på den här människan jag träffat. Vilket innebär att jag också blir en alldeles fantastisk felfri person.

Och sedan, när den här bilden av den Perfekta Partnern börjar krackerlera, för det gör den ju förr eller senare. Det vet vi ju alla också. Man upptäcker att hen faktiskt kan bli extremt grinig när hen gått alldeles för länge utan mat eller att hen lämnar våta handdukar i i en hög på badrumsgolvet. Eller kanske en kombination av båda.

Och det är ju lite jobbigt, men inte lika jobbigt som det faktum att jag är tvungen att återuppleva MINA usla sidor på nytt. 

Plötsligt är jag tvungen att i helt nytt ljus se hur otroligt barnslig och tjatig jag kan bli när jag är rastlös.

Hur osocial jag är.

Vad löjlig min fobi för nätbanken är.

Hur dålig koll jag har på min ekonomi.

Vad känslokall och jävlig jag kan vara i vissa diskussioner.

Hur oromantiskt det är att jag vill vara ifred på min egen sida av sängen när jag ska sova.

Och så vidare.

Kanske är det bra att åter konfronteras med sina dåliga sidor. Kanske lyckas man få till någon förändring.

Men mest känner jag att det fyller på den hög av självhat som jag skrapat ihop genom åren.

I morse var jag med om det märkligaste på länge.

Jag var på presskonferens av Nybyggarna, ett kanal 5-program med Arga Snickaren (sic!) som bygger boende åt hemlösa med missbrukarbakgrund.

Intervjuade en snubbe, en deltagare i programmet som frågade om jag inte varit med på tv någonstans och jag sa att ja, för nåt år sedan så var jag med i Vakna med The Voice på fredagarna och då sa han:

– Ja, för jag tycker att jag känner igen dig från kåken.

Och då menade han alltså INTE kåken, verandastället med dålig stämning här i Stockholm utan kåken som i fängelse.

Ja jisses. Jaja.

Jag fattar inte människor som bara ”nej min pojkvän är bortrest här några veckor eller kanske det var månader, om jag saknar honom? Nej jag klackar runt här som vanligt och dricker sangria med tjejerna och har inte alls någon stor fet 100-kilos klump i magen av längtan”.

Jag blir lika förundrad varje gång. Vad är det för konstig typ av kärlek? Hur står man ut?

När jag är i från Christian, vilket jag är rätt ofta, så värker det i hela kroppen och mellan värkarna så kommer det som slag i magen av saknad, slag som sprider ett enda virrvarr av tomhet som nästlar ihop sig till en liten boll som gör så förbannat ont och omöjligt går att tänka bort med några höga klackar eller vin med läsk i.

Ok, följande utspelade sig i går kväll:

Det plingar på dörren. Det plingar aldrig, ALDRIG på dörren så jag tar förgivet att det är någon förvirrad dåre som går bärsärk i Enskede.

Där hade jag fel. När jag öppnar står grannen från mitt emot där och vill låna en vinöppnare. ”Visst visst” mumlar jag och går och rotar i kökslådorna och hittar en gammal trubbig jävel.

”Jag kommer tillbaka med den sen” säger han.

Jahapp, tänker jag och tittar på gårdagens Breaking news med Filip & Fredrik och klockan går och jag tittar på reprisen av Kristallen och jag pratar 30 minuter med Malin och plötsligt är det läggdags och grannen har inte behagat dyka upp med vinöppnaren. 

Plötsligt STYR den här grannen mitt liv med järnhand.

Ska jag nu:

1. Sitta uppe, påklädd och värdig i en fåtölj, och vänta på att grannen, eventuellt, ringer på och lämnar tillbaka vinöppnaren?

2. Ska jag plita ner en avancerad lapp med privat information om mig själv, typ ”hej grannen, jag måste stiga upp i ottan i morrn, börjar tidigt serru, så jag kryper till kojs nu. Du kan väl ringa på kring 18-tiden i morgon, då borde jag ha kommit hem från gymmet. Säg 19 kanske så står jag helt säkert inte i duschen”?

3. Ska jag bara gå och lägga mig i otrygg vetskap om att en vinfull granne möjligtvis kan börja banka och plinga på dörrn när som helst under de kommande timmarna?

Efter noggrant övervägande valde jag nummer 3. 

Hörde dock inte av grannen något mer.

Han har väl snott vinöppnaren, den jäveln.

Jag är alldeles för bra på att vara ensam.

Märker det nu när Christian är och jobbar i Grekland och jag direkt faller tillbaka i mitt ”singelmode” vilket innebär att håglöst stirrar framför mig och väntar på att klockan ska bli 21 så jag får gå och lägga mig.

Jag vill inte träffa någon, jag vill inte att någon ska höra av sig och fråga om vi ska träffas för det medför att jag måste hitta på någon ursäkt för att slippa träffas för jag ORKAR inte.

Jag vill bara vara ensam.

Folk som bara ”det är så NYTTIGT att vara ensam en period i sitt liv” kan dra åt helvete, tack på förhand. Vem blir gladare av att mina dagar rinner i väg på att låsa in mig i lägenheten? Inte jag i alla fall.

Jeeez vilken fröjd det är att läsa Aftonbladet.se i dag.

Först och främst har vi ”Den fantastiskt trevliga gymhunken Gustav”.

Och sen har vi artisten Bosson (Bosson!) som poppat upp i hetluften igen. Med en SUPERKROPP! Man kan träna som Bosson! Äta som Bosson! Tänk som Bosson!

En stor sorg i livet är att jag aldrig fattat mig på kameror. Att kunna föreviga sin vardag utan blixtögon och dubbelhakor vore ju alldeles underbart.

Efter att vi var i New York i somras har jag läst sida upp och sida ner från nio till fem-bloggen. Jag är på sida 61 just nu. Den är ju så fin att man ibland bara vill kasta sig på golvet och gråta.

Och så tänker jag att hade jag bara fotokunskaperna så kanske mitt liv också kunde vara så där fint i bloggform. Men nu blev det ju inte så. Så jag får väl helt enkelt nöja mig med att uppleva alltihop i stället.

I lördags fick jag smsa ut någon panikinbjudan till 25-årsfest. Haha alltså. Framförhållning är inte ”min kopp te” direkt.

Så blandade jag sangria i städhinken och Christian lagade en miljard snittar (som ingen åt).

Och sen gick vi till Bar Brooklyn och Malin tog den här bilden och jag ler så inåthelvete för jag ser ändå inte klok ut på bild och då kan man väl lika bra sprida lite glädje tänker jag.

Jo. Sedan kom det här Stockholmsobehaget över mig igen. Jag vantrivs så fruktansvärt i den här stan, jag känner att jag inte har någon plats här över huvud taget.

Och jag vill så ogärna bli en bitter jävel som bara klagar men det är exakt vad jag blivit. Gnäll, gnäll.

Som tur är har jag ju underbara vänner, kollegor och Christian.

Och är det riktigt eländigt kan man ju alltid ta till ölen.