Halloweenfest på lördag ja, och jag har förstått att man SKA vara utklädd då. Jaha.

Jag hatar tanken på att vara utklädd. Jag kan gilla att VARA utklädd, men det här med att fundera ut skiten, införskaffa prylar osv är inget jag går igång på. Alls.

Så vi brainstormade lite under lunchen, några kollegor och jag. Vi diskuterade:

– Sjöjungfru med kniv genom magen.

– Sexig sjuksköterska.

– Inte alls sexig sjuksköterska.

– Toga-grej.

– Död pippi.

– Hollywoodfru.

– Ha en kniv genom huve.

– Glasögon med ögon som hänger ut genom bågarna.

– Kat von Dee.

– Cirkusdirektör.

– Träd.

– Död midsommarfirare.

Och så fick jag veta en grej jag ABSOLUT inte får klä ut mig till:

– Ett bi.

Jag tränar inte med min Gladiator-PT (Micke) längre. Han har flyttat till LA och lever glada dagar där. Tränar på det klassiska bodybuildergymmet Golds i Venice, käkar absurda mängder kött och sliter som ett djur på gymmet, om man får tro hans blogg.

I alla fulla fall, jag har ingen ny tränare. Ibland tänker jag att jag skulle skaffa en, oftast tänker jag att det vore vansinne att låta någon annan SATS-mupp gå in och peta i den träningsfilosofin Micke gav mig.

Vi tränade ihop i cirka ett halvt år, en till två gånger i veckan. (Resten av veckan tränade jag på egen hand, 3-4 gånger).

Under den tiden fick jag ett helt nytt tänk när det gäller styrketräning. Innan jag började med honom hade jag haft fyra olika PT:s som på olika sätt krånglat till min träning rätt rejält. Det var balansövningar hit och rörlighetsövningar dit, och det är väl säkert bra det också, men jag ville bli STARK.

Och för att bli stark gäller basövningar, bra teknik och sedan är det bara att börja lassa på vikter. Squats, marklyft, frontsquats, overheadsquats, bänkpress, latsdrag, rodd, dips, chins, pullups. TUNGA LYFT!

Sedan känner man sig stark, och stark är den bästa känslan jag vet.

Det här är alltså min form efter drygt sex månader med gladiator-pt. Hade jag skött kosten och vindrickandet ordentligt hade det sett lite mer ”rippat” ut, men man ska ju leva också, ni vet.

(Och här skulle jag även inserta en bild från när jag bara gymmat något år så ni skulle få se skillnaden, men jag hittar inte bilderna nu).

Och här, ett litet kul minne från i våras då jag sattes på prov av Gladiatorutmanaren och fysikundret Emelie (som förövrigt i dag är ihop med Micke!).

I drygt tre – TRE(!) – månader har jag nu sett fram emot att åka tillbaka till Värmland och Christians hemort, Kil!

På fredag äre alltså dags och jag har till och med mötts av nyheten om att det vankas stor halloweenfest på den lokala puben Den glada killingen (namnet!). Jag kan inte annat än glädjas över den här annonsen:

Notera högerspalten:

”Discoladan är öppen” – vad är en discolada? En lada med disco i, får man väl anta och då snubblar man direkt över till nästa fråga: varför har man ett disco i en lada? Steppa runt i några gamla kobås?

Större garderob – ok, det är väl bra och så, men tveksamt om det är just det man ska pusha på i marknadsföringssyfte.

Fler toaletter – här har affischmakarna definitivt gått över gränsen för vilken information som behövs. OKEJ att de har fixat fler toaletter, men det kan man väl låta vara en glad överraskning när folk väl är på plats. Jag tror ju knappast den här toalettupplysningen kommer att få folk att välja just den här Halloweenfesten framför någon annan Halloweenfest. Typ:

– Vad ska vi göra på Halloween?

– Vi kan väl gå till Den glada killingen!

– Nej, varför skulle vi göra det?

– Men de har fler toaletter i år!

– MEN DÅSÅ! SÄG DET DÅ FÖR FAN!

”Hetare än någonsin” – ja … det här sista lilla tillägget skapar ju enorma förväntningar. Speciellt för mig som aldrig har varit där. Hur hett var det innan när det bara var hett? Hur hett är det nu när det är hetare än någonsin??

Jag vet knappt var jag ska börja reda i det här ämnet. Men jag gör ett försök: sedan urminnes tider har jag, enligt mig själv, haft dålig hy. Vissa säger ”men du har ju inte ALLS dålig hy”, det kan bero på att de har synproblem för faktum är att min hud i ansiktet är genomgående: ”fin”-gropig, milier och allmänt småknottrig.

För de flera tiotusentals kronor jag lagt på skönhetsvård kunde jag ha åkt fram och tillbaka till Mexico på hängmattesemester och det kan jag faktiskt bli lite ledsen när jag tänker på, speciellt om man tar i beaktande att huden är precis lika eländig nu som när jag började ösa pengar på den.

Jag har testat:

Dermalogica – använt fram och tillbaka under flera år, fungerade bäst av de produkter jag testat, men gjorde inget mirakel.

Exuviance – fick BÖLDER i ansiktet!!!

Rosenserien – Gjorde varken till eller från.

Aco – Helt meningslöst.

Avené – kändes som att den torkade ut huden så mycket att den mest kändes som en sandalsula.

Dr. Hauschka – Använder jag nu, har definitvt inte gjort huden bättre, i alla fall.

Lägg till massvis av ansiktsbehandlingar plus aha-syror hit och dit. Plus att jag kämpat med mineralsmink, först ID minerals i flera år och nu IDUN minerals.

… så stod jag på Lindex i lördags och bara ”fuck it” jag köper ett vanligt hederligt heltäckande Isadorapuder. Och nu är jag i alla fall inte blank om näsan för första gången på fem år. Alltid något.

Men finns det fortfarande någon där ute som har tips på någon mirakellösning så är jag inte sen att haka på? Kosta vad det kosta vill.

Mexico kan man ju åka till när man är gammal, eller något.

Första gången jag såg pressmeddelandet om att J-Lo kommer till Sverige – och GLOBEN – skrattade jag rakt ut. Det måste ju vara ett skämt! tänkte jag.

Tiden har gått och det har sjunkit in att det här faktiskt är sant. Tanken är att J-Lo ska fylla Globen. För mig känns det som en absurd tanke. VEM ska gå och se henne? Kids som känner till ”On the floor”? Vi som tyckte att hon var cool på ”Jenny on the block”-tiden?

Kanske har jag fel. Kanske kommer Globen att KOKA under den här konserten.

Men någonting säger mig att de kommer att tvingas skärma av halva arenan så att det snarare blir en ”intim” konsert á la trubadur på puben med J-Lo som åmar sig till ”Waiting for tonight” medan uttråkade ungar står och pillar på sina smartphones i väntan på sista låten.

Mamma mms:ade en bild i går på mina småsyskon som hade glöggparty på gården.

Och så i morse skickade hon ytterligare en bild och skrev: Julveden har kommit!!!!

Och någonstans här måste jag nog inse att det är vinter nu och jag kan fan inte flänga runt i übertunn höstjacka längre.

Tänk att varje år tänker jag att jag ska klä mig ”värdigt men varmt”. Köpa en tjock och gosig jacka, matchande halsduk-mössa-vantar-set, rejäla kängor. Mja. Sen står man där på någon vindpinad busshållsplats med snortappar under näsan och blålila händer i någon ”chic”-kappa.

Någonstans på vägen så har jag schabblat bort fredagskänslan. Jag minns hur det var i gymnasiet. Pirrig känsla i magen under hela dagen, det bubblade i kroppen. Sedan, efter skolan, gick vi ofta ner på stan och shoppade – vad som helst, något! En slattrig tröja, kanske ett nagellack. Därefter satte vi oss på kafé och planerade, lade upp kvällen minut för minut. Vad ska vi dricka? Drickat var så klart viktigt. Jag drack helst vitt vin eller öl. Vissa drog till med en flaska vodka och släpade runt på sina påsar med blandvatten, jag klarade aldrig av spriten och det visste jag förstås, men ibland struntade jag i det och drack ändå.

Sedan: var ska vi festa? Hur ska vi ta oss dit? Kan vi be någon förälder att skjutsa oss eller har vi någon kompis med bil? Eller ska någon av oss köra och sedan åka och hämta bilen nästa dag?

Därefter hem, duscha, sminka och fixa. Oftast klarade jag knappt av att äta för jag var så pirrig av förväntan i hela kroppen. Petade i mig någon ostmacka och sedan iväg.

Åh, och känslan av att stå utanför festen. Oftast utanför någon lägenhetsdörr, man hörde musik som dunkade där inne. De där sekunderna precis innan man skulle knacka på. Vem skulle vara där? Vad skulle hända? Hur skulle kvällen sluta?

Jisses vad jag saknar fredagarna.

Länge leve Edward Blom!

Det ska BRINNA I KNUTARNA – bokstavligt talat – för att han ska lämna ett lammlägg.

Vardag är inte min grej, milt sagt. Jag vill inte göra något, vill bara gå hem från jobbet och sätta mig i soffan och glo tills det är dags att stupa i säng. Och så där fortsätter det tills det blir helg och man får vara uppe längre och gå på fest.

I går i alla fulla fall ställde Chris till med tvårättersmiddag. Det skulle ha varit trerätters men följande hände: Han skulle gå och fika med sina kompis, hade matkassarna med sig och bara ”nu kommer ju glassen att smälta i alla fall” varpå han gömde paketet under en bil. Genom caféfönstret syns en äldre dam som går kring bilen och rotar. Sedan: glassen är STULEN. Jaja. Hoppas den smakade.

(*Går till polisen och gormar upprört om att få göra en anmälan*).

Så här blev vår kväll i alla fall:

Rökta räkor. Så himla gott.

Sedan fortsatte Christian fixa och trixa vid spisen.

Peace.

Grönpepparsås!

Hasselbackspotatis. Jag är inte så överdrivet förtjust i potatis men det är ju trevligt med någonting som är så krävande som just hasselbackspotatis hur som helst.

Så åt vi oxfilé också. Jag vet att Christians värmländska föräldrar är lite tveksamma till hans matlagningsskills – och jag förstår varför, när vi träffades var hans favoriträtt ”lapskojs” (pulvermos och tonfisk+grillkrydda). Men utvecklingskurvan pekar definitivt spikrakt uppåt.

(*Sätter mig på kammaren och skriver en ansökan till Sveriges mästerkock och lämnar in i hans namn*).

Ja jisses.

Tihi.