När det kommer till rökare har jag varit så naiv. Jag röker själv när jag dricker, men det är sällan jag får för mig att dra i mig en cigg i opåverkat tillstånd – och får jag det, då smakar det nyfimpad askkopp och jag blir illamående. Så ser jag på rökare, hur de drar i sig cigg efter cigg efter cigg och jag tänker ”men det är väl bara att sluta”.

Precis som när jag var yngre och tittade på vuxna i min närhet som drack och bara ”VARFÖR I HELA FRIDENS NAMN dricker man när man bara blir konstig?”.

Så tänker jag på socker. Jag pratade med en kompis häromdagen om hur beroende vi är av skiten. Hur man bara ”nej nu ska jag inte äta något som innehåller socker alls på en vecka”. Hur svårt kan det vara? Sju ynka dagar! Det borde ju gå lätt som en plätt. Det gör det inte.

Charlotta Flinkenberg, mediekvinnan, gick ju ut häromveckan och berättade om sitt sockerberoende. Hon pratar om det där med att inte kunna behärska sig. Och jag undrar så var gränsen går? När unnar man sig och när är det missbruk?

Så i går tänkte jag: bara en dag då. En dag utan socker. Bara för sakens skull. Ta en dag nu, förslagsvis i dag. Det måste ju gå. Allt annat vore ju skrattretande, klart jag klarar det!

Men vid 21-snåret tänker jag så mycket på att jag inte ska äta socker vilket gör att jag aldrig varit så här sugen på socker, någonsin! Och jag märker hur jag dras mot kanelbullarna som Christian bakade i måndags. Som robotstyrd värmer jag dem i ugnen och äter upp. Två stycken, men en jävla massa pärlsocker på. Tuggar och glor på Sons of Anarchy.

Gott var det. Och det är ju det som är problemet.