Den här bloggen går på lågvarv må jag säga. Inom kort ska jag göra ”ett ryck” som man säger. Ta tag i saken. Skriva ner skit och inte bara sitta och tänka på att jag borde skriva ner den.

Det här tänkte jag på i morse i alla fall:

Jag går varje morgon genom hela centralen, från tunnelbanan, upp och genom den stora vänthallen till bussterminalen med sikte på jobbet.

Vareviga morgon möts jag av ett hav av människor. Och man kan ju välja att se dem som just bara det, en jävla massa fölk.

Eller så börjar man tänka den här svindlande tanken: alla de här människor som går här, de som står och köper frukost, sitter och läser tidningar, går mot nästa tåg, byter tunnelbana, hastar för att hinna med sin buss. ALLA de här människorna tänker att livet kretsar kring just dem.

Om man väljer ut en snubbe i hela den här tjocka gröten av folk och djupintervjuar honom så ska det visa sig att han bär på en massa ”skit från förr”, att han har problem som han tampas med i vardagen, kanske han nyss har blivit dumpad av sina barns mamma. Han kan ha varit ut och försökt tröstligga bort sorgen, kanske oroar han sig för klamydia eller så är han bara irriterad på att Metro inte skriver mer om trav. Han har drömmar om framtiden, tänker att han ska våga söka den där chefstjänsten på jobbet. Han kanske funderar över hur han ska få ihop kvällens ölrunda med ungarnas tidiga fotbollsmatch i morgon. Kanske går han och önskar att han hade mer pengar så att han äntligen kan åka på den där vandringsresan till Frankrike.

Det är sådana svar man skulle få!

Och tänk då att det här är bara EN AV ALLA de här hundratals människorna jag möter varje morgon. Som jag inte ens ser, jag uppfattar bara deras kroppar som ett suddigt myller av stress.

Sjukt ju.