Startsida / Inlägg

Först nu har jag insett hur elaka barn ändå är.

av Zandra Lundberg
I natt sov jag bara två timmar, om ens det. Fy fan helt slut, överkörd, tilltufsad och trasig i dag. Hur kan det faktum att man har roligt få en att må så dåligt?
Jaja, skitsamma. Här är i alla fall veckans krönika från Aftonbladet.
KIDS I KRIG Det är inte bara i ”Flugornas herre” barn är elaka mot varandra. Det är lika illa i lågstadiet.
”Barn kan vara så himla elaka mot varandra”.

Inte förrän nu har jag insett att det är sant.

Några dagar efter min 25-årsdag hastade jag in på bokhandeln för att byta ut Knausgård-boken jag fått i födelsedagspresent.

Jag gillar Knausgård, men inte så mycket att jag behöver dubbla uppsättningar i bok­hyllan.

Blicken flackade snabbt och stressat bland boktitlarna och jag övervägde för några sekunder att roffa åt mig den där boken om hur naturligt det är att skena runt, runt barfota hela livet men ångrade mig och tog första bästa med Margaret Atwood i stället.

Det är konstigt att ett jäktat val kan vända upp och ner på livet flera månader senare.

Jag står på tunnelbaneperrongen och andas vit rök ner i boken redan vid sju på morgonen. För varje mening jag betar av så minns jag mer och mer.

Atwood berättar om en femtioårig kvinna som återvänder till sin hemstad, med återkomsten kommer tillbakablickarna, plågoandarna från skolan. Ondskan som personifierades genom ”vännerna”.

”Barn kan vara så himla elaka mot varandra” hasplar jag som barnlös storstadsbo ofta ur mig, oftast i samband med någon antimobbningskampanj, och så bekymrar det mig i tre sekunder och sedan dansar tankarna vidare till om jag ska blanda kycklingen i pastan eller om jag ska äta den vid sidan av.

Inte på många år har jag tänkt på hur det faktiskt var i lågstadiet.

Jag blev aldrig mobbad, ingen spolade mitt huvud i toaletterna eller skrek fula ord efter mig. Däremot hade vi en ”ledare”. Vi kan kalla henne Jenny.

Alla ville vara som Jenny, hon var äldst, populär, hon hade en filofax fylld av coola klistermärken och hjärtan med killnamn i, olika var och varannan dag.

Vi var fem tjejer och Jenny. Hon styrde och ställde med järnhand. Varje dag valde hon en eller flera bästisar, och som man ville vara bästis. Var man Jennys bästis viskade hon med en på lektionerna, man fick borsta hennes hår på rasterna och följa med henne på toaletten.

Blev man inte utvald fick man sitta tyst och se på medan Jenny viskade och skrattade. Varken hon eller någon annan av bästisarna ägnade ens en blick åt en på hela dagen, om det inte var för att säga att man gjorde någonting fel, att man var en barnslig snorunge som inte fattade någonting.

Ena dagen ville hon komma hem och leka med mitt leksaks-zoo, andra dagen berättade hon för sina bästisar för dagen om att jag lekte med plastdjur och så skrattade de alla åt mig.

Hur har jag lyckats glömma det här? Jag har ingen aning, men jag antar att man förtränger.

Ilskan bubblar upp i mig igen när jag sitter med boken på tunnelbanan. Jag vill hämnas. Jag vill åka hem till Jenny i dag och skratta åt hennes hem, håna hennes kläder och prylar.

Sedan tänker jag: det ska jag inte alls. Jag ska inte sänka mig till hennes nivå.

Jag har redan vunnit genom att inte göra det.

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB