Inte exakt i dag, men ungefär nu, lite dålig koll på precis när – men i alla fall, har jag och Chris varit tillsammans i ett halvt år.

Det har varit det bästa sex månaderna i mitt liv.

Jag tänkte på det i går när jag kom hem från jobbet, det var mörkt och jävligt, jag var trött, hungrig och irriterad. Så hörde jag hur han började vrida om nyckeln och såg hans härliga uppenbarelse och insåg att nej, det går inte att vara vardagsdeppig när man har honom runt omkring sig, allt bara släpper. Han får mig att må så bra.

Det var ju det som hände när han började sitta mitt emot mig på jobbet. Att jag upptäckte att allting var så enkelt. Det var som att vi alltid känt varandra. Som att det var helt självklart att vi skulle smsa med varandra dygnet runt om absolut ingenting. Jag fattade inte först att det var kärlek, i efterhand tycker jag ju att jag borde ha insett, med tanke på välmående som spred sig i hela kroppen varje gång jag såg hans namn på telefonen.

Han var den första som någonsin sagt till mig att han älskar den precis som jag är. Jag minns när han sa det, vi satt hemma hos mig i mitt kök på söder. Tillsammans med mamma och Malin hade vi ätit hemlagad pizza och druckit rödvin. Han och jag satt kvar efter att de hade gått och han sa ”jag älskar dig för den du är”. Och jag himlade kanske, slog ner blicken i golvet och pillade på någon fläck på byxorna, men han fortsatte titta på mig tills jag såg honom i ögonen igen och sa att han menar det, på riktigt.

Jag skojar inte när jag säger att VARJE dag vi fått umgås de här halvåret har varit som en liten fest. Inte fest som i gin & tonic-klibbigt dansgolv, men fest som i välmående och kärlek och skratt och härlighet. Bara att sitta uppe och vänta på honom när han kommer från jobbet på natten, dricka en folköl tillsammans och prata strunt, det är fest. Att få äta frukost tillsammans, sitta tysta och tugga på en macka och läsa tidningen – också fest!

Inte någon romantisk film med Julia Roberts som helst kan slå den tillvaro vi har haft sedan vi träffades. Jag önskar att alla får uppleva det här som jag upplever nu.

Gud. Jag är väldigt väldigt väldigt kär. Sa jag väldigt? Väldigt kär är jag.