Jag stod i ett provrum på H&M i går och ångestade.

De senaste två åren har jag handlat ytterst lite på H&M. Dels för att det är skitkvalité, dels för att mitt samvete knappt pallar med att små barnafingrar har varit uppe dag som natt och symaskinat ihop de här kläderna som jag nu kommer och betalar ingenting för.

Sedan finns det ytterligare en orsak: den storlek jag hade för sisådär två-tre år sedan sitter inte bra längre. Och det här är så jävla svårt att acceptera. Så här ligger det ju till: köper man rätt storlek sitter kläderna bra. Kläder som är för små sitter inte bra, de smiter åt och skär in. Det varken ser snyggt ut och man känner sig definitivt inte värdig när det spricker upp stora glipor mellan skjortknapparna eller när byxorna håller på att krossa diverse inre organ. Det finns absolut INGEN vettig orsak till att fortsätta pressa och trycka sig in i en storlek mindre.

I går stod jag alltså återigen där och försökte åla mig i byxor som knappt kom halvvägs över låren och bara: nej nu orkar jag inte mer.

Så stegade jag i väg och tog en storlek större av allt. Det var jobbigt medan jag stod vid kassan, men i dag, när jag sitter här med en jeanskjol som inte är überkort eller skär in i höfterna – då är jag rätt lycklig ändå.