Nej vet ni vad. Tvärt emot vad Mia Skäringers roll i Solsidan och Fredrik Virtanen tycker om folk som lägger upp myspys och solnedgångar och nybakade kanelbullar så älskar jag sånt. Att komma in på Facebook är som att omfamnas av en härlig, mjuk varm famn. Jag UPPSKATTAR att se bilder på folks ungar, svampskördar, middagar och bakverk.

Twitter däremot. Jag vettefan. Nu väljer man ju så klart själv vem man följer men ibland känns mitt flöde som en enda massiv manifestation mot mänskligheten. Alla åsikter är fel, allt ska kritiseras och hatas och hånas hit och dit. Så här typ om man skulle yppa något om en bildfärd (givetvis överdrivet men ni fattar GREJEN): Hur kan du åka BIL när det är så miljöovänligt? Hur kan du åka en bil med det där märket fattar du hur illa de behandlat sina varslade fabriksarbetare?? (Om man nu har en barnstol) HUR KAN DU HA BARNSTOLEN VÄND ÅT DET DÄR HÅLLET? Hur kan du åka bil när barn i Bangladesh måste gå flera mil för vatten??? Varför kör din pojkvän bilen? Vad säger det om könsrollerna?

Allt kan ifrågasättas och om man kokar ner hur ”twittereliten” (en massa mediefölk som tycker hit och dit) tycker att man ska leva så kan man lika gärna låsa in sig i en källare utan vatten och brö och bara tänka ”rätt” i sin ensamhet tills man dör.

Observera. Det finns MASSOR av fördelar med twitter. Nyheter och viktigheter från verkligheten som sprids snabbare än en reporter hinner trycka in första tangenten. MEN! Man får sålla bland en JÄVLA massa skit.