Det blev ju som det blev den här veckan, ett never ending-soffliggande.

Det är konstigt, och löjligt, hur dåligt samvete man får när man inte går till jobbet. Som att man är oumbärlig, som att Aftonbladets nöjesredaktions framfart skulle stoppas för att jag inte råkar sitta där och mumla vid min dator. Vet ni vad det här är? Det är att ta sig själv på för stort allvar. Om jag faller pladask framför en bil och inte på en toalett nästa gång och DÖR – då kommer allt ändå att gå vidare, jobbmässigt. Alla sidor kommer att fyllas i tidningen, sajten kommer att matas med nöjesnyheter.

Det är kanske deppigt och lite jobbigt att inse – MEN SÅ ÄR DET!

Vart jag ville komma, och jag vette fan hur jag ska få in det här på ett naturligt sätt här nu, var att jag gjorde två längre intervjuer förra veckan som jag tänkte tipsa om att ni kan läsa om ni vill.

Den ena med Sebbe Stakset från Kartellen. Sebbe är 26, har suttit inne i fem år men tagit sig tillbaka.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/article15831602.ab

Den andra är med Sylvia Vrethammar. Hon ÄR inte så förvirrad hon verkar på tv, hon är en insiktsfull och intelligent kvinna som här pratar om att se sina familjemedlemmar dö och att hitta den stora kärleken. Läs det här så fattar ni. Artikeln är plusinlåst, men plus kan ni ju unna er, åtminstone testa en vecka för 1 krona, tycker jag.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article15831614.ab?teaser=true