Om jag fick välja en författare jag skulle vilja skriva som vore det Marian Keyes. Jag tycker att hon är HELT fantastisk.

Nu har jag börjat läsa på mer om henne som person. Jag visste att hon var före detta alkoholist, men jag hade ingen aning om att hon kämpat mot en svår depression de senaste åren. Vidare läser jag, i en text hon själv skriver om ämnet, att hon ”alltid kämpat med melankoli och hopplöshet”.

Jag känner mig så jävla träffad.

Det spelar ingen roll hur bra jag har det, som nu!, jag har det SÅ JÄVLA BRA. Men det frångår inte det faktum att jag i går satt på jobbet och kände hur den här totala meningslösheten föll över mig. Allt blir svart. Och det behöver inte betyda att jag är deprimerad just nu, det tror jag inte att jag är, i så fall får man klassificera mig med någon slags var-fjärde-dag-depression. Nej, jag kämpar bara mot hopplösheten.

Ibland hjälper små knep. Jag går till gymmet, det känns bättre. Jag ställer mig i duschen och tänker på ingenting. Jag ringer eller smsar någon vän, oftast Malin.

Om jag tänker så här känns det lite enklare: vissa människor har det så här motsträvigt som jag har det. Kanske får jag ha det så här hela livet, kanske inte.

Men om jag tänker på någonting Sylvia Vrethammar sa häromveckan när jag intervjuade henne så känns allt en aning enklare:

Bara för att det känns eländigt just nu behöver det inte vara det om tio minuter.