Jag älskar Kim och Kanye för att de verkar så kära i varandra. Sådana där blickar och leende kan man inte fejka.

Så tänker jag på att det finns så många som är tillsammans och inte alls upplever den här typen av kärlek, utan mest går och irriterar sig på varandra. Och så tänker jag på alla som läser detta och hötter med fingret och predikar om att VÄNTA BARA tills du fått tre barn/ni varit tillsammans i 14 år/inte haft sex på åtta månader. Och så tänker jag på hur deppigt det är att det finns så många sådana här ”VÄNTA BARA”-exempel på sina kärlekslösa förhållanden. Varför är man då ens i en relation om man inte tror på den – eller ännu värre, inte tror på kärleken över huvud taget? Om man har varit tillsammans i 14 år eller fått de där barnen och bara sitter med någon egensnickrad ”insikt” om att kärleken dör efter si och så lång tid – gör något åt det då. Skilj dig, flytta till Guatemala, pånyttfinn kärleken med den du är med.

”Nu är du orealistisk”, tänker du. NEJ DET ÄR JAG INTE.

Allt går. Se bara på de här handikappade människorna som åker omkring och föreläser för att de har gjort otänkbara saker, de som inspirerar andra till att tänka att det kanske inte alls är omöjligt att göra si eller så.

I princip alla kan förändra sin livssituation.

Jag också. Jag kan flytta till Berlin, skaffa mig ett meningsfullt fritidsintresse eller ge mig fan på att en gång för alla jobba med mitt psyke så jag är 100 procent stabil.

Men mest handlar det väl om att man är så inihelvete lat och inte orkar göra det.

Nåväl. Detta om detta.