Signaturen ”Hejhej” skrev: Kan du inte berätta lite mer om när du var deprimerad? Hur går det idag? Äter du medicin osv?? 🙂 bra blogg! im lövin it

Själv tycker jag ju att jag har ältat min depression om och om igen, men jag tänker sällan på att folk kanske inte följt min blogg sedan jag var 20 och bodde på Åland och sysslade med helt annat än kvällstidningsjournalistisk. Nämligen gjorde nöjestidningen XIT som såg ut lite så här:

Även om jag hade världens roligaste jobb, fatta, jag fick göra PRECIS vad jag ville och jobbade med fantastiska människor, så lyckades jag ändå hamna i en livskris.

Jag hade ingen mål och mening med min färd, som Karin Boye skulle ha sagt. Jag hade ingen aning om vad jag ville med min framtid och hela tiden låg det och gnagde att jag borde skaffa mig ett Riktigt jobb och en Riktig utbildning. För så kul som jag hade på dagarna kunde man ju inte ha.

Så jag deppade ihop och drack alldeles för mycket varje helg och hatade mig själv för att jag drack så mycket, kände att jag till slut inte kunde styra över hur mycket jag drack. Jag bara drack och drack och gjorde saker som jag inte ville göra. Jag var otrogen mot mina pojkvänner, betedde mig märkligt mot mina vänner, var allmänt egocentrerad och jävlig, som man ju blir när man är deppig. Allt kretsar kring en själv och ens usla liv.

Allt är svart och egentligen skitsamma. Jag grät och grät och kände att enda utvägen var att ta mitt liv, för jag orkade inte, jag fattade liksom inte för vem jag skulle leva, för inte var det värt att göra det för min egen skull i alla fall.

Mamma drog mig till slut till en psykiater som var alldeles underbar. Han fick mig att fatta att jag och ingen annan kunde förändra mitt tillstånd. Dessutom fick jag antidepressiva som gav en extra skjuts.

Det här är väl … drygt fyra år sedan. Sedan dess har det gått upp och ner.

Ibland är allt skit, men allt oftare är det stabilt.

För några månader bestämde jag mig för att bara tänka positivt, för jag har tänkt negativt och varit cynisk i så många år nu och det har inte varit ett framgångskoncept, direkt. Och ja, jag har börjat läsa självhjälpsböcker. Vissa är bättre än andra. Men någonting i mitt liv måste förändras för jag är så fruktansvärt trött och less på att vara svajig och i obalans.

Jag ser det som att jag gymnastiserar mitt psyke och mitt sinne, precis som man tränar sin fysik. Och det funkar!

Haha, ja förutom vissa dagar då jag inbillar mig att allt ska gå åt helvete, Christian ska göra slut, lägenheten ska brinna opp och så.

Ni vet säkert känslan.

Jag äter fortfarande antidepp men funderar på att trappa ner dosen med målet att inom kanske två tre år vara helt utan. Planen är att jag ska fortsätta jobba med mig själv så gott det går, med självhjälp och meditation och allt vad det nu kan vara. Känna mig balanserad och hel. När jag började var det med inställningen att jag helst vill vara det NU, men man måste helt enkelt acceptera att det tar sin tid. Herregud, jag har systematiskt intalat mig själv att mitt liv är meningslöst i drygt tio år, det kommer inte att ”gå över” på en natt.