I går kväll ”läste jag ut” boken ”Sju gyllene regler för ett lyckat äktenskap”. Jag skriver ”läste ut” för jag har glidit runt rätt rejält i boken och hoppat över stora delar där forskaren/författaren inte gör annat än att konstatera uppenbara saker som att man ska ta sig tid för närhet och så vidare.

Den här snubben, John Gottham, påstår att han kan lyssna på ett par i 3 minuter och därefter avgöra om de kommer att skilja sig eller inte.

Hur fan gör han det, undrar man förstås.

Jo, det handlar tydligen inte om att man bråkar eller vad man bråkar om utan HUR man bråkar. Hur ilsken och frustrerad man än är så måste bråket också få ett värdigt avslut, varifrån man kan gå vidare i sina liv och känna att man har fått ventilera klart.

Jag ska ta ett exempel från i lördags som är rätt förnedrande för mig själv, men skit samma, det är ett exempel (om än futtigt) på hur man kan använda Gotthams tänk på riktigt.

Christian och jag skulle gå ut på kvällen. Jag hittade inte några kläder som passade, rätt klassisk grej som gjorde att jag fick en rejäl dipp i självkänslan. En massa känslor sköljde över mig, jag kände mig ful, värdelös, tråkig, knappt värd att gå ut och vara någons sällskap en lördagskväll.

Men jag valde att hålla de här känslorna inom mig.

Det gick … så där.

Allt brast när jag satte på mig en ny jacka och märkte till min stora fasa att Christian inte hade några planer på att kommentera den över huvud taget!

Jag gick till attack direkt: – Du tänker inte säga någonting om min jacka?

Han känner sig påflugen, förstås, för honom kommer ju det här från ingenstans!

Grejen är ju att allt jag egentligen vill här är ju att han ska säga att jag är fin, att jag duger. Jag vill ha en kram och gå ut och ha kul.

Men det uppfattar ju inte Christian, han befinner sig under plötslig attack och måste försvara sig (”det handlar bara om en jacka, vad är problemet? Vad ÄR det med dig?”).

Här är det så lätt, tycker jag, att bara ge upp. Säga: ”vi skiter i allt. Jag skiter i allt i alla fall. Gå ut om du har lust men jag stannar hemma.”

För att sedan sätta sig tyst och tjura (och kanske vänta på att bli ÖVERTALAD om att komma med ut, kanske följa med ändå, för det är ju det man innerst inne vill, men med dåliga känslor i kroppen).

Den här gången valde jag en annan väg, jag förklarade hur jag hade känt, att det inte bara handlade om jackan utan att jag i säkert två timmar gått omkring och känt mig totalt värdelös. Det här är ju förstås mer lätt förståeligt än att jag bara går till vildsint attack om någon gammal jacka (som jag dessutom köpt på second hand i Götgatsbacken för 100 spänn så det var inte direkt som om den såg splitterny ut).

Nu klarnade alltihop och vi kunde ta oss ur bråket! Vi kunde skratta åt det och gå ut och ha roligt i stället. Och jisses, den är fantastisk den här känslan, att ha tagit sig ur ett bråk med värdighet i behåll!

Rekommenderas starkt!