”Det finns bara här och nu” brukar min sprirituella mamma upprepa som något slags mantra. Jag brukar härma henne med lite hånfull ton för allt sånt där självhjälpshejochhå blir ju tomt ryckt ur något sammanhang. Man bara: dra den där om carpe diem när du ändå är i farten.

Hur som helst. I lördags hade jag fullt sjå med att packa upp prylarna i lägenheten jag köpt i Gamla enskede. Jag har tagit lån på 1,8 miljoner (MILJONER!!!!!!!) och köpt min första bostad. En lägenhet som är så vacker att jag skulle kunna kasta mig ner på golvet och gråta lite bara över exempelvis att just golven är så fina.

Så där sitter jag bland mina flyttkartonger, så glad, bara timmar efter att jag satt min första pryl in i lägenheten – och så börjar jag sucka för mig själv. Jag inser att elen inte kommer slå på förrän på måndag. Det är alltså lördag. Jag har ska vara utan el i två dagar.

Lyssna på det här igen: jag har befunnit mig i min drömlägenheten i drygt två timmar och jag börjar irritera mig på att elen inte funkar. Aldrig är någonting nog. Är man på en paradisö i Söderhavet kommer man snart att klaga över att man är hungrig eller att man har trampat på ett snäckskal eller vad fan som helst.

Så tänker jag så här: Ska man gå genom livet på det här viset?

Ska man aldrig uppskatta saker mer än för en liten, liten stund för att man i nästa stund hittat på något som kunde vara ÄNNU bättre?

Så tänker jag på det mamma säger: det finns bara här och nu.

Det finns bara här och nu, det finns ingen annan lägenhet jag hellre skulle vilja sitta i och jag kan FÖR I HELVETE tända några stearinljus och vara nöjd för en gång skull.

Så det gjorde jag. Det kändes riktigt bra, faktiskt.

Säljaren sträckte över nycklarna i förmiddags. De dinglade i ett rosa band.

Handskakning med säljaren och mäklaren, ”tacktack, tacktack” och ut på gatan med nycklarna till mitt första egna boende i handen. Jahapp. Tomheten ekar inombords. KÄNN NÅGONTING NU DÅ!

Det är så ofta jag vill känna men inte kan. Och om jag nu ska gå till botten med saken så är det flera år sedan jag verkligen – VERKLIGEN – kände sist. Men det var före antidepptabletterna kom in och trubbade av mig åt alla olika håll. Det finns negativa sidor med allt.

Jag tänker att det kanske är jobbet som skadat mig, att jag tror att jag MÅSTE känna hela tiden. På något vis borde man ju skadas av att fråga folk:

– Men du, den där gången för tre år sedan när du spelade in Fångarna på fortet, när Johannes Brost sa så där till dig, vad kände du då?

Känna hit och känna dit.

Huvudsaken är väl att man är snäll.

Jag träffade Anna på vägen. Hon tog en bild.

I så konstigt ”state of mind” dessa dagar.

Jag slås av att jag paradoxalt nog tycker att det är mycket mer komplicerat med positiva känslor än negativa. Jag kan sätta pränt på allt från ångest och ätstörningar och fylleidioti och olycklig kärlek. Resonemanget lyder något i stil med är det bedrövligt kan det ju bara bli lite värre och vem bryr sig egentligen så mycket om grader av elände?

Och så nu. Jag skulle våga påstå att jag aldrig har varit så här tillfreds, förälskad och tacksam som jag är nu.

Och för varje dag som går så är det som att det bara blir bara bättre och bättre. Jag vaknar upp varje morgon med en människa som är HELT otrolig.

Men det har jag väldigt svårt att häva ur mig. För TÄNK om det går snett. Tänk om jag blir lämnad och jävlig och dessutom har varit så dum att jag UTTRYCKT hur lycklig jag har varit?

Alltså: jag kan skriva om när jag mår dåligt för då mår jag dåligt, men jag kan inte skriva om när jag mår bra för då kan jag börja må dåligt.

Jag är ju fan sjuk i huvudet.

Okej, här har vi några bekännelser så här på onsdagseftermiddagen:

Jag har aldrig fått någon som helst shoppinginspiration av vare sig ”plocksidor” med bilder på kläder i tidningar, nagellack som splashats ut över nån sida, nån ”så här får du frisyren steg-för-steg”, parfymtester.

Jag har heller aldrig lagat något som helst recept, eller fått lust att laga något recept, ur en tidning.

Aldrig haft luft att köpa trädgårdstomtar bara för att jag sett en bild på trädgårdstomtar.

Osv osv osv i all evighet.

Magasin BITER helt enkelt inte på mig!

Jag var på möte på banken i går. Ska ta miljonlån för den här lägenheten jag shoppat.

Ibland, rätt ofta, sedan jag flyttade hemifrån, så får jag känslan av att andra vuxna vet en hel drös saker som jag inte har någon susning om.

Så här har det varit sedan jag flyttade hemifrån. Plötsligt kommer det som en kalldusch att man levt ”fel”. Någon tittar på en och bara:

– VA!? Har du inte den försäkringen???

– VA!? Frostar du inte av frysen var tredje månad?

– VA!? Har du inte det pensionssparet placerat hos din bank?

– VA!? Är du inte med i facket?

Och så vidare.

Mötet på banken gjorde inte saken bättre. Det var låneskydd och försäkringar och rörliga- och tremånadersräntor som bollades mellan väggarna i rummet. Pupillerna rullade runt i ögona på mig och plötsligt sköts det fram något kontrakt jag skulle skriva under och då klamrar jag mig fast vid stolskarmarna och säger:

– NEJ!

Som en trotsig unge som inte vill äta rotmos stirrar jag stint på henne.

Bankkvinnan tittar på mig och bara:

– Men du ska flytta in i din lägenhet på fredag. Utan pengar kommer det att bli rätt svårt.

Och hon hade ju en poäng där, faktiskt. För säkerhets skull höll jag krampaktigt i stolen någon minut till och glodde håglöst ner på papprena. Sedan greppade jag försiktigt pennan och tänkte för mig själv att nu, nu sätter jag mig riktigt, riktigt rejält i skiten, den här underskriften kan BARA leda till att jag rör till vuxenlivet ännu lite till.

Swedish house mafia säljer slut på 42 minuter. Fint så. Men alltid när det kommer till elektronisk musik så känner jag en så otroligt märklig skam i kroppen. Låt mig utveckla: tänk hur folk kommer att stå på den här konserten och hoppa och dansa till tre män som står och knappar på några skivspelare.

Jag tänker på det och så tänker jag: vad fan skulle mormor säga om hon såg det här?

Jag tänker att hon skulle säga att det inte är naturligt. Att det här är människor som borde spärras in. Galenpannor. En skock med vettvillingar. Hade jag tagit med mormor in i Friends arena under Swedish house mafias spelning hade hon ringt länsman.

Midsommar var väldigt fint.

Men.

Så drack jag för mycket i lördags och kände inte alls för att åka tillbaka till Stockholm på söndagen, varpå jag knappt kunde andas av ångest och ibland undrar jag bara: ska livet vara så här? Är de meningen att man ska sitta med ångest fortfarande när man är 60? 70?

Det kan ju fan inte vara rimligt.

Ja hörnini, glad midsommar då. Nu åker jag till Åland och lyssnar på när mina syskon bråkar och kramar om både mamma och Christian.

Den här låten med Pandora är årets hitlåt på både Åland och i finlandsverige.

Jag vet knappt vad jag ska säga.

Men hur som helst – om jag förstått saken rätt är den gjord som en motreaktion mot det finländska nationalistiska partiet Sannfinnländarna. De vill i korta drag att alla svenskspråkiga i Finland ska dra åt helvete och när det var som värst la de fram som förslag att placera bland annat homosexuella och somalier på Åland.

Det här är översatta citat från sannfinländaren Teuvo Hakkarainen:

– Vi kan placera bögar, lesbiska och somalier där för att bo tillsammans och så får vi se vilket slags modellsamhälle det blir av det.

– Med den här lösningen skulle vi få reda på hur modellsamhället föds och utvecklas. Där kan sedan somalier skräna vad de vill från sina minareter.

Det här är som ni säkert alla förstår rasande vansinne. Så ni kan väl lyssna och skratta lite åt den här låten och tänka att ja, det är i alla fall för en god sak.

Apropå frierier så pratade jag med Malin om det här med att mannen ska gå ner på knä. Är inte det väldigt förnedrande? Folk får så klart fria precis hur de vill, de får stå på huvudet och fria om de känner för det, men själv kan jag bara tänka så här: om jag satt på en restaurang och en man började försvinna ner på golvet, alltså jag skulle bara se mig oroligt omkring i salen och väsa ”STÄLL.DIG.UPP”.

Hade han inte gjort det hade jag blivit så arg att jag helt enkelt lämnat lokalen och gått hem. Stå på något knä och ”be om ens hand”??? Nä nä nä.

Den gubben går inte med mig.