Följande här hänt. Christian och jag har bokat en resa till Mexico i höst. Allt härligt så. Tequila och ponchos, breda hattar osv.

Vår resplan var Mexico city, Acapulco och därefter någon härlig liten fiskeby som heter Zihuatanejo.

Så i går när vi började googla runt lite mer visar det sig att det är SUPERVARNING på att turista i speciellt Acapulco. Man riskerar bli både skjuten, våldtagen och att få huvet avskuret och fint utlagt på stranden utanför sin bungalow.

Haha alltså … ja. *insert panikhysteriskt skratt*

Hej alla glada läsare.

Här gjorde jag en intervju med Alex Schulman inför hans show ”Älska mig”. Kolla på den om ni känner för det. HÄJ!

http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/article16311213.ab

Det känns som om jag en gång i veckan skriver om någon soulsångare som har gått bort. Medlemmar från band som The Temptations och Smokey Robinson börjar trilla av pinn.

Det är synd.

I går lämnade The Miracles-snubben Bobby Rogers jordelivet.

Och det är bara att lyssna på den här fantastiska låten och konstatera att SÅN HÄR MUSIK GÖRS INTE LÄNGRE!

Joho då! Måndag igen.

På väg till jobbet gick jag förbi ett av alla jättelika kontorshus här i city.

Det är ju så roligt att tänka att det springer omkring en massa människor i alla de här husen. Den ena tror att den är mer oumbärlig än den andra.

Stress och sex kaffekoppar om dagen. Magkatarrkänningar och livspussel.

Egentligen är det ju få jobb som är så viktiga som folk inbillar sig att de är. Man skulle lätt kunna plocka bort deras roll inom företaget och ingenting skulle rasera! Allt skulle bara pågå precis som vanligt.

När allt kommer till kritan är ju jobb bara en hittepåsyssla vi har fabricerat ihop för att samhället inte ska bli kaos.

Det är roligt att tänka på när man ser alla sönderstressade människor.

Efter att Christian gapat och skrikit om att House of Cards är en måsteseserie (även att han ”skulle börja jobba med politik” efter att han sett den) har jag nu börjat titta. Jag har bara sett tre avsnitt, men efter att ha blivit förstörd av sex säsonger Gossip girl, där man får en intrig i VARJE scen, känns det som att det här serien bara lunkar på.

Precis som Six feet under och Sopranos. Det bara pågår. Fem minuter kan gå åt att skildra hur någon sitter på ett fik och äter en bagel, typ.

Jag säger inte att det är dåligt, jag säger bara att jag tror att jag måste bli bättre på att ”bygga broar” mellan mitt serietittande för att inte få de här bråddjupa kontrasterna.

Nu sitter jag mest och väntar på att någon ska vara otrogen med sin bästa väns mamma.

I morse skrev jag en kortare artikel om Green day-sångaren Billie Joe Armstrong. Han hade ett piller- och spritrelaterat meltdown under en konsert i Vegas och har inte visat sig i offentligheten sedan dess.

Nu har Rolling stone bara släppt två citat från den kommande maffiga omslagsintervjun, men ett av dem svider tammefan i själen att läsa:

”Jag kunde inte förutse var jag skulle hamna under natten. Jag kunde vakna upp på en soffa i ett för mig helt okänt hus. Jag kom inte ihåg hur det gick till. Det var helt svart.”

Precis så där levde jag livet för några år sedan. Innan en festkväll kunde jag bara be till någon högre makt om att jag skulle lyckas ta mig hem till min egen säng. Oftast slutade det inte där, tyvärr. Det blev, precis som Armstrong säger, okända soffor, sängar och ibland golv. Och allt var helt svart dagen efter. Ingen aning hur jag hamnat där jag hamnat, vad jag sagt eller gjort eller hur i hela fridens namn jag hade betett mig.

Jag ville ju inte ha det så här.

Samtidigt, när jag beklagade mig, fanns det så många som hjälpte en att släta över eländet. Folk skrattar åt ens fyllebravader, någon kanske till och med försöker bräcka storyn med något ännu värre hon/han gjort när de varit packade. När man har det här självskadebeteendet är det också så lätt att dra till med folk som haft det värre. Tänka att va fan, jag hade ju bara två timmars minneslucka, tänk på vad Ozzy Osbourne/Lindsay Lohan/Charlie Sheen haft när de levt runt som värst! Flera veckors luckor! Kanske MÅNADER!

Jag blev expert på att rättfärdiga mitt beteende med otroligt idiotiska försvar. Till slut kunde det faktum att jag förstört en fest eller sårat min kille ursäktas med att jag ju ”i alla fall inte DÖDAT någon”.

Och när det gått så långt, då är man ute på jäkligt hal is.

Folk skriver om att Renee Zellweger var packad på scenen under Oscars. Och ja, hon ser ju inte helt stabil ut i det här klippet och det vrider sig i kroppen när jag ser det för EXAKT så där har jag sett ut SÅ många gånger. Man står och låtsas följa med i samtal, rör sig i slow motion och ler dumt.

Både min lillebror och Malin vittnar om att det enda jag gör när jag är full är att stå och smila upp mig med dimmig blick.

Huvudsaken är ju som vi alla vet att man är snäll.

http://youtu.be/59aJ7TUzawI

I går strosade jag glad i hågen genom varuhuset Pub här i stan när jag fastnade vid en sminkhylla. Märket var Jane Iredale och det marknadsförs som ”hudvårdande makeup” och inget drar min uppmärksamhet såsom smink som säger sig göra underverk för hyn.

Snabbt kom en kvinna i vit rock (varför HAR de läkarrockar!?) fram och ville pensla på mig både det ena och det andra. Jag låter mig givetvis dras med i det här, för är det någonting jag älskar så är det när någon okänd människa penslar på mig mirakelpulver och puder.

”Kolla dig i spegeln, ser du att det smält in i hyn?” sa hon och jag tittade och såg egentligen inte så stor skillnad från hur jag såg ut innan, men om det smält in så är det kanske så det är meningen att det ska se ut.

Dittills allt gott. Sedan kommer man ju förr eller senare alltid in på den trista delen, när hon bara:

600 kronor blir det, om du vill ha burken som du förvarar pudret i också.

Jag går därifrån med den här minen: :((((((

Det är inte bara snömannen som tycker att det är soft att sova i bil.

Här från en intervju med en åländsk bilmacksägare:

Jag ringde till Ålandsbanken i går för att höja maxgränsen för summan man får överföra per dag. Kvinnan frågade vänligt om jag hade mitt användar-id och det svarade jag att nej, det hade jag tyvärr inte tillgängligt.

”Kan det möjligen vara så att du känner någon som jobbar på banken som kan identifiera din röst?” frågade bankkvinnan.

Här tvekade jag länge, för Åland är en liten plats, men jag känner inte någon vid namn på kontoret direkt. Jag vägde fram och tillbaka, och till slut klämde jag fram:

– Jag jobbar ju som journalist och så… skriver krönikor i Ålandstidningen. Kanske finns det någon där som råkar känna till mig.

Den glada bankkvinnan säger ”ett ögonblick ska jag höra efter på kontoret”.

Här följer en smärtsam minut där jag bara kan föreställa mig hur hon står framför sina bankkollegor och hojtar:

– ZANDRA LUNDBERG!? Är det någon av er som känner till henne? Hon menar att man borde det! Hon skriver tydligen i TIDNINGEN!?

Och man tänker sig hur folk sitter där och stirrar håglöst in i sina datorer och skakar frånvarande på huvudena.

Sedan kommer hon tillbaka i luren och säger:

– Nej. Nej tyvärr, ingen vet vem du är.