I kväll har jag:
Brutit ihop. Dammsög och höll på när jag började gråta och blev sittande i köket och grät och grät och tänkte att nu, nu får fan den där kometen ta och komma. Jag orkar inte deala med mig själv och mina issues. Ska eländet aldrig ta slut? Ska jag ha det så här? Ska jag fortsätta skada mig själv? Hur länge ska jag drömma mardrömmar och vakna med panik? Jag är 24 snart och alldeles för mycket tid har gått åt till att kämpa för att det ska bli bättre. För att orka. Hitta mening.
Bad en stillsam bön till någon högre makt om att få återfödas som som en sorglös människa som gillar hästar, citronglass och har välvårdat hår.
Pratade med Malin. Jag undrar om hon inte utbildat sig till psykolog i smyg ändå. Hon säger så vettiga saker. Hon kan vända på allt så att jag kan se klart på det. Gick en promenad på söder. Stötte på Cissi. Samma sak med henne. Hur kan hon sätta ord på mina problem trots att jag knappt kan göra det själv?
Skyndade mig hem. Orkar inte bli våldtagen osv.
Drack te. Det ultimata beviset på att jag inte mår riktigt 100. (”Men drick ditt kaffe då som om du jobbar på nåt kommunkansli” säger Malin).
Och nu känner jag mig tömd och trött, men ändå.
Katastrofen är över.
Så i lördags kom Linda ut för att intervjua mig för en artikelserie med Ålandsprofiler i Ålandstidningen. Texten gick i tidningen i dag.
Älskar den här typen av lokaltidningsbilder. Bara ”ta en Aftonbladet och sätt dig ner och låtsas läsa men titta i kameran”.
Här är några lösryckta citat från texten:
”Jag är jämt så blek”
”Man beter sig ju som en dåre lite emellanåt när man jobbar på Nöjesbladet”
”Jag var trött på Åland. Att det är så litet och vintrarna så ödsliga. Ramlar du omkull på Torggatan en vinterdag efter krogen så är det inte någon som kan hjälpa dig upp”.
Gillar också hur Ålandstidningen verkligen lyfter fram mig som nån annan hjälte.
Jaha hörnini. Vet knappt vad jag ska säga om helgen. Var ett underbart bröllop. Typ vid tolv på natten var jag småfull och satt och sa ”herreGUD vad det är fint med kärlek ändå”.
Några timmar senare var jag i en taxi på väg in till Mariehamn. Problemet var bara att jag inte skulle till Mariehamn. Jag skulle till min styvpappas stuga som ligger helt åt andra hållet. Stiger av vid min mammas hus. Där ligger alla och sover. Klockan är nästan morgon. Inte en chans att jag lyckas ta mig in. Kommer på att jag har en lägenhet.
Går dit. Slår koden. Går in i lägenheten, den är olåst.
Eländigt bara att jag inte bott där på två år. Att en för mig okänd man tittar förvirrat på mig när jag går med bestämda steg till soffan och lägger mig för att sova.
ALLTSÅ??????????
Det här är så sjukt att jag inte ens vet var jag ska börja.
Sov hur som helst där då. Fick ett täcke kastat på mig. Vaknade dagen efter och inser att ja, jag är sjuk i huvudet.
Och är tydligen inte ensam om det heller.
Fatta att jag en gång gått fram till brottarlegendaren Frank Andersson och sångerskan Jessica Andersson med den här bilden och bara ” hej skulle ni kunna göra den här posen framför kameran?”.
I morgon ska jag på bröllop. Och det vet man ju vad bröllop innebär=att börja dricka tidigt på dagen. Och det vet ju alla vad det i sin tur innebär, att man står packad och svajar på något ”rökområde” och försöker dra i sig en felvänd cigg redan vid halv sju. Älskar verkligen bröllop.
Har dessutom bara packat ner en beige klänning. Så slog jag upp uppslaget ”Så gör du succé på bröllopsfesten” i Aftonbladet i morse. Olika do and dont’s var listade och där fick jag veta att MAN BRINNER I HELVETET OM MAN HAR PÅ SIG EN VIT ELLER BEIGE KLÄNNING FÖR MAN SKA FAN INTE KONKURRERA MED BRUDEN.
Jaha. Kommer väl inte bli insläppt? Får stryka omkring i nåra buskar. Eller: ta på mig blå regnponcho á la folkparksfest.
Hur som helst. På lunchen ojade jag mig för att jag INTE får bli för full. Älskar lunchsällskapets tips:
Drick inte
Fixa antabus
Ha ”vakter”
Alltså ursäkta att jag låter spirituell nu men herregud vad jag kan få KONTAKT med mina känslor ibland.
Är rätt så avtrubbad till vardags, eller ”kall” som Malin säger, så det är ju rätt uppfriskande att veta att man faktiskt har en själ osv.
De här stunderna då. De är så jävla fina. Som när man (till exempel) sitter på en uteservering, det är sommarkväll, vinet smakar lite lite blommigt (älskar den beskrivningen, låter som något en gammal farbror skulle säga) och man skrattar och pratar och när man tittar sig omkring är man omgiven av fina roliga människor. Alltså man vet ju att de är där men man SER dem helt plötsligt på ett annat sätt mmmkey.
Eller när man träffar någon och säg att han sitter i fönstret och röker och pratar om något rätt så meningslöst men ändå roligt och man får tårar i ögonen för att det är en så jävla underbar människa som sitter exakt där bara några centimeter ifrån en och man vill bara trycka exakt den stunden och känslan på repeat så den varar för alltid, men det kan man ju inte så i stället får man krama om och försöka förklara men det går ju ändå aldrig att få ord på just den där känslan. För det krävs en skrivmaskin och typ tio dygns ensamhet och det har man ju inte riktigt tid med va.
Eh ja. Det var det om det.
Ibland inbillar jag mig att jag kanske inte är så jävla tråkig ändå. Jag går ju ändå ut rätt ofta och så. Även om jag kanske mest står och suckar, skrapar i marken och vill hem efter två glas MEN ÄNDÅ!
Så får jag det här smset av en kompis.
”Jaha. Då har man haft en trekant då. Fint!”
Vill ändå påpeka, i det här sammanhanget, att det var onsdag i går. Själv stod jag och smygfotade Färjan-Håkan och tyckte det är ”lite galet”.
Trekant på onsdagar är ”lite galet”. Fota Färjan-Håkan är inte det.
På tal om det. Älskar att jag har en vän som avfärdar trekanter som ”svennigt”. Haha. Typ, svenniga saker:
Foppatofflor
Melodifestivalen
Ikeakonst
Att gilla Oskar Linnros
Fredagsmys
Att ha trekant
Livet bara pågår.
Köpte smink för tusen spänn på Åhléns i går. I kassan stod en finsk lång cruella de vil-kvinna som talade hackig svenska. Man bara: är det utbildningsradio det här eller? Nä, tyckte synd om henne och sa något ord på finska. Då gick hon igång som fan. Fick jag stå där i fem minuter och nicka när hon kräktes över hur jävligt det är i Stockholm. Herregud. Det blev kö bakom mig men hon bara fortsatte mala. Smet därifrån när det började bli kravaller. Insåg på tunnelbanan att jag glömt sminket i kassan. Orkade egentligen inte vända om i rädsla att bli fast med cruella de vil igen. Gjorde det i alla fall. Inte värt att vaska sminket.
Sen serverades det camparijuice hemma hos Cornelia och Christoffer. Jonas dök upp och hade som vanligt någon sinnessjuk matrelaterad story på lager. Den här gången hade han varit på finrestaurang och ätit fiskläpp (???) Efter det började folk diskutera porrfilm av hemlösa kissande bulgarer. Då gick jag.
Åkte till uteställe. Min kompis spelade skivor. Färjan-Håkan var där. Min kompis (hon är också journalist) går fram till honom och säger (obs! skämtsamt):
– Håkan, nu måste du hålla dig skärpt i kväll för jag ser allt du gör, minsta snedsteg och jag skriver om det.
Han: – Men det är inga konstigheter, jag har redan Se&Hör här som följer mig i kväll (pekar på fotograf+reporter).
Det livet alltså.
Återpublicerar här ett inlägg från Malins blogg 2006. Det är inget hån eller så, bara ett bevis på att tiderna förändras.
Ok, det är ett hån.
”I går var det invasion kring Stureplan – fredag mitt i veckan i kombination med att folk fått lön gjorde alla ställen överbefolkade. Började kvällen vid 21.30 på Dry Lakefesten på Utecompagniet. Lilla My och jag drack alkoholfria drinkar och mumsade munsbitar av lax, kräftor och ostron. Såg några Paradise Hotel-deltagare. Vi fick nog efter ett tag och begav oss till Riche där det kändes som om det var ca 10 000 personer. Trångt var bara förnamnet. Såg en ensam kvinna ute som såg ut som en afrikansk version av Nanne Grönvall. Lilla My och jag tyckte synd om henne för hon verkade inte ha några vänner. Sen slocknade Nanne-look-a-liken. F. Virtanen gav mig och Lilla My en exklusiv minisolosångskonsert. Mycket uppskattat. Sedan gled Hasse Aro förbi. Vi spottade ett skägg-indie-killgäng som vi belåtet kikade på. De verkade inte ens en gång en smula intresserade. Lilla My trodde att folk kollade på henne för att hon såg ut som en transvestit. Jag menade att det var för att hon var urtjusig.
Lillasyster ringde och meddelade att hon och hennes entourage skulle till O-baren så vi lämnade det trånga Riche, köpte cola light hos korvgubbe och drog till O-baren vi med. Där var det folk man vill träffa och likaså vissa man inte ville träffa lika gärna. Dansade till Broder Daniel och Johnny Cash med snyggaste rock-kill-gänget. Mitt horoskop stämde inte för jag träffade alltså inte en ny förälskelse varken i tisdags eller igår. Typiskt.
Efter O-baren stängde köpte Lilla My och jag tre cookies för 20 kronor på 7eleven och tog t-banan hem med Lillasyster. Skrattade gott åt en kille som snubblade på vägen hem.”