ÅH! Kom nyss och tänka på när jag var 17 eller något. Jobbade på Ålandstidningen tillsammans med en äldre tjej från Stockholm. Hon nätdejtade. Jag tyckte det verkade lite konstigt. Men det var inte konstigt det var NORMALT, sa hon. ALLA gjorde det i Stockholm. Man träffade inte någon på naturlig väg längre, sa hon. Man fick gå på någon grynig bild och sedan träffas på ”öppen plats” och sen blev det ju oftast inte så mycket med den saken men hon kunde ändå rabbla upp några exempel på några stackare som faktiskt blivit IHOP.

Fatta vad jag aldrig ville flytta till Stockholm.

”Jag frågade min pappa om han tyckte att jag behövde rehab. Han sa nej, men att jag kunde försöka ändå. Så jag försökte, i 15 minuter. Jag gick in, sa hej och förklarade att jag drack för att jag var kär och hade förstört en relation. Sedan gick jag därifrån”.

I lördags ringde min moster Soffi och skrek. Hon stod på Kungsgatan och det var ett jävla liv i bakgrunden.

– Jag ska gå till en Afrikaaffär och så ska jag gå på gallerier på Hornsgatan, sa hon.

Så vi slog följe till ”Just Africa” där hon for omkring längs väggarna och drog i olikfärgade batiktygsjok.

– Jag är Afrikafrälst, är inte du det? frågade hon.

– Det kan jag inte påstå, mumlade jag.

Sedan spände hon ögonen i en illgrön cykelkorg som hon slog till på. Den ska hon ha på sin gröna cykel som hon trampar omkring med i Godby på Åland när hon inte permanentar tanter i frisörsalongen som hon har i källaren.

Eller när hon inte läser min blogg, för det gör hon.

– Du ska inte festa så mycket, säger hon om den saken.

Sedan ville hon köpa ett kort också.

– Det måste vara en giraff på, sa hon bestämt och då var det bara för expediten springa och rota i gömmorna.

Hon är så härlig Soffi.

Nyhetsflödet har ju varit ett riktigt elände på sistone. När allting är som värst, då får man greppa efter små tillfällen när det glimrar till:

Som att Babben Larsson berättar om att hon blev gravid – med en skotsk oljeborrare. SKOTSK! OLJEBORRARE!

Som nyheten om att Kikki Danielsson ska flytta från Bollnäs för att hon ”kvävs” där. Hon uttrycker sig så dramatiskt Kikki, målar med den stora penseln. Nu ska hon ”prova utanför Gävle i stället”. Man hoppas ju att hon trivs där. Och att hon träffar nån som hon kan dela tillvaron med. Det finns ingen jag unnar att träffa någon så mycket som Kikki. Man vill ju att hon ska ha någon som hon kan eftermiddagsfika med, bara tanken på att Kikki sitter vid ett plastmöblemang vid sin uteplats och petar i sig ett wienerbröd för sig själv SKÄR i hjärtat. Hon ska ha någon som rufsar henne i håret när hon har sagt något skojigt, någon som säger ”ja du är minsann duktig du” när hon varit ute på gårn och dragit upp maskrosor, någon som ger henne fotmassage framför Doobidoo.

Ulrik Munther. Han är ju så himla rar.

När jag går i mataffären så äter jag från lösgodishyllan. Jag har gjort det i flera år. I början så smög jag och höll på men nu för tiden så är det lika naturligt som att plocka en burk jordgubbssylt från hyllan. Ser ju dock alltid till att jag är ensam vid gärningstillfället.

Det var jag tydligen inte i dag.

Skulle just stoppa in en skumbanan i munnen när en liten kille bakom mig säger ”men så där får man ju inte göra”.

Skammen jag kände då.

Halvsprang till olivoljahyllan, så ovärdigt att stå där och gömma sig för tioåring sen.

Har träffat så märkliga människor i helgen också.

En tjej i fredags kväll till exempel. Jag pratade om mitt jobb och konstaterade att nöjesjournalistiken verkligen känns världsfrånvänd när det händer saker som i Norge.

Hon bara ”Norge?”. Det här var alltså SJU timmar efter att bomben sprängts i Oslo. Ok om man bor i en timmarstuga i utkanten av Överkalix och bara får in P1 sprakigt när det blåser åt rätt håll men VAD FAN den här människan satt på en uteservering i Stockholm med ett glas vitt vin i handen. Hade lust att bara ”nämen jag har bara hört på stan om att någon typ ska ha dött där”. 

Och i kväll då. Två människor på bion som svängt via Burger king och nu sitter bredvid mig och trycker i sig maten. Okej om det bara var en hamburgare men när de börjar balansera sina små ketchupbehållare på benen och sitter och dippar sin pommes då är det för mycket.

Själv har jag inte varit mycket bättre. Efter några glas vin i fredags skulle jag tydligen skrämma killen jag träffar med att bara rabbla upp en massa dåliga saker om mig själv. Bara ”Jag KAN bli deprimerad igen”. Alltså. Kan man inte bara UNNA sig att träffa någon och låta det vara bra?

När inget funkade drog jag i stället till med att jag är bisexuell.

Det är verkligen SYND att man inte föddes som en vettig människa.

Ensam på söndagar är bäst. Cykla och sitta på kafé. Köpa kvällstidning och gråta bakom solglasögonen. Köpa någon ful vas. Utbyta några ord med någon gubbe i matbutiken.

Sedan bestämde jag mig för att se Bridesmaids. 

Det borde jag inte gjort.

Den gick ut på att man ska skratta när:

1. Någon rapar.

2. Får matförgiftning och kräks.

3. Någon ramlar.

Alltså nej. Mådde så dåligt av alla som skrattade åt det här. Vad är det med mänskligheten? Allt är ju fan åt helvete numera.

Har blivit ombedd att reda ut de här olika fyllebegreppen jag slänger mig med. Så här kommer de.

Snubbelfull: När man sitter ner och dricker. I en bar eller på en middag eller förslagvis i en park. Man blir rapp i käften, rolig!, man älskar allt och alla. Man är inte märkbart berusad, bara lite mysig. Tills man ställer sig upp. Då vinglar man till och plötsligt ligger man med huvudet i gatan och undrar vad fan som hände och Disneyskimret som fanns över fyllan tidigare har skingrats och kvar är bara skrapsår på armarna och lätt rödsprängda ögon.

Ålandsfull: När man har haft omåttligt höga förväntningar på helgen. Man befinner sig bland härliga människor i trygg miljö och plötsligt plockar någon fram en flaska jägermeister och man är ju en ”kul tjej” så man tar ju några shots innan man går ut. Sedan är det mesta rätt luddigt, men det finns en vag känsla av att man varit upp på scenen och sjungit med något coverband, gjort slut med någon man knappt varit ihop med och kanske hävt sig ner i någon hotellpool, ännu en gång för att man är en ”kul tjej”.

Vrålfull: Ålandsfull på andra platser än Åland.

Salongsdragen: Att vara aningen mer berusad än vad sammanhanget tillåter. På företagets julfest eller diverse stela släktmiddagar. Slutar ofta i vansinnesdåd. Som till exempel att man skakar hand med sin mosters man om att man ska springa nästa Stockholm marathon tillsammans trots att man har ungefär lika bra kondition som Claes Malmberg.

Till slut vill jag säga som Kissie: Jag har aldrig bett om att vara någon förebild.

Man tvättar håret på morgonen. Använder alla produkter, fönar och tänger för att slippa Robert Wells-frisyr.

Så hinner man öppna ytterdörren – bara några centimeter – och så står man där.

Som Robert Wells.

Eller en mörkhårig Janne Schaffer.

Och vad är det för fel med det då? Kanske något oförstående Janne Schaffer-fan undrar.

Felet är hårfallet kring ansiktet. Flikar som böjer sig utåt! Det är inte okej. INTE OKEJ. De har klivit direkt ur duschen och bara ”nämen mitt hår faller så här, det lever sitt eget lilla liv”. Kanske tror de att det är lite ”busigt” eller ”rockigt” eller vad fan de nu tror – men de lever i villfarelse! Det enda en sådan här hårman signalerar är att man har gett upp. En gång i tiden hade jag en frisyr, men nu är det bara ett sjok av strån som råkar dingla ner och kittla axlarna. USCH!

Det är rätt så klassiskt egentligen. Min kompis är singel och har träffat en kille lite nu och då. Mest sena kvällar. Typ torsdagar klockan 22.40 när det råkar passa honom.

Han är inte bra. Alltså han är varken särskilt rolig, snygg eller besitter några andra kvaliteter som skulle rättfärdiga att hon över huvud taget ligger med honom. Men det gör hon. Varför?

För att han med jämna mellanrum visar tydligt att han INTE vill ha henne. Han svarar inte på sms på flera dagar och när de väl träffas så kan han varva någon slags charm med att vara riktigt taskig om han är på det humöret.

Och det här gör ju förstås att hon vill ha honom.

Trots att hon fattar att hon inte borde.

Så samtal med henne numera låter ungefär så här:

– Jag ska aldrig mer prata om XX i hela mitt liv, men jag måste bara säga en grej som han gjorde när vi träffades sist.

– Okej, nu är det ABSOLUT sista gången jag nämner den här jävla douchen någonsin, men…

– … och en gång sa han exakt en sån sak. Och EH VARFÖR sitter jag här och pratar om honom för?

– Den festen? XX ska också dit. Råkar jag veta. ”Råkade” jag kolla upp på Facebook. VAD FAN GÖR JAG DET FÖR?

Gud. Besattheten och självhatet som kommer med den här typen av killar kan förvandla vilken harmonisk och balanserad människa som helst till ett vrak.