Jag tänker mycket på min relation till mina syskon och att jag inte tidigare fattat att jag själv måste må bra innan jag kan må bra med andra. Det är ju så självklart när man tänker efter, och man säger det också slentrianmässigt, något i stil med ”det bästa man kan göra för sina barn är att själv må bra”.

Jag har i perioder haft dåligt samvete för mina syskon och känt tvång att höra av mig och hälsa på. Ett dåligt samvete som sedan spätts på för att jag inte orkat eller haft lust, och sedan träffat dem halvhjärtat med en dålig känsla i kroppen. Möten som gjort att jag fått ÄNNU mer dåligt samvete.

Ha ha, det är ju så tydligt! Man måste ta tag i sin egen shit för att palla med att verka här i livet.

Jag har då roat mig kungligt med en femdagarsledighet på Åland.

På lördagen var det bröllop. Jag älskar bröllop. Det är en hel kväll som ägnas bara åt kärlek och nu råkar det sig ju så att just kärlek är mitt topp-ett största intresse!

Det är också roligt med människor på tillställningar. Hur de först trevande vandrar omkring i lokalen, lite osäkert och blygt, spanar efter något känt ansikte som man kan uppehålla sig vid och när man får syn på ett så kastar man sig genast mot den personen. Om det vore en film skulle man vilja ha ett klipp direkt därifrån till sex timmar senare, när folk är rödvinsvarma i kroppen, kavajerna är avkastade och blickarna möter vilka blickar som helst! ALLA i rummet är potentiella nära vänner!

Här är jag och mina bröder. Jag har tidigare i mitt liv aldrig fattat att uppskatta syskon till fullo jag har liksom haft fullt upp med mig själv och mina problem. Fattar ni vad hemskt? Nu i alla fall, har jag bestämt mig för att älska dem så mycket jag bara orkar tills den dagen jag stupar från min systerpost.

Det är ju på tapeten (haha det uttrycket!) med podcasts och för drygt ett tag sedan kom det heta fenomenet till Åland! Numera stoltserar bägge åländska dagstidningar med en podcast.

Den ena är signerad Jonna Ekman, en åländsk journalist som i dag bor i Stockholm och mest är journalist i själen snarare än mellan 9-17 på dagarna. Den liknar ”Värvet” om ni har lyssnat på den. Man bara pratar och pratar om en person i en timme och för några veckor sedan var hon hem till mig och så pratade och pratade jag om mig själv.

Så om ni vill lyssna på det så här till helgen så finns den att lyssna på om du klickar HÄR. Jag pratar om allt från ätstörningar till Aftonbladet till … en massa annat.

Ålandstidningen hade också gjort ett alldeles stort uppslag med intervjumaterial från podcasten och det är ju lite roligt att jag står där alldeles tisdagssunkig med någon tröja med wild cats-tryck och ska föreställa ”den lyckade journalisten”.

Jo man tackar. Äntligen är det fredag och jag avslutar härmed ett maratonjobbpass som pågått sedan måndag förra veckan (med en dag ledigt i onsdags). Nu ska jag fira med ledigt i fem dagar.

Fem dagar som jag ska fylla med vinterbröllop på Åland och maximalt Christian-umgänge.

Det här är klänningen jag ska ha på bröllopet. Synd att det är så förbannat dålig belysning i vår hall så man knappt ser att det föreställer en människa. Men det är en blå sammetsklänning med gulddetaljer på armar och axlar.

Så här ser den ut på sajten jag köpte den ifrån, Modekungen. Jag kan dock konstatera att jag fyller ut den lite bättre, eller hur man säger. Det kändes också väldigt spektakulärt att den enligt ordern skeppades hela vägen från Hongkong!

Sedan har jag också köpt platåskor! De är rätt svajiga måste jag säga. Man riskerar att vricka fötterna både inåt och utåt, men bara man knyter dem ordentligt så hålls de någorlunda på plats. 499 spänn på Din sko!

Jag läser om näthatet som mina kollegor får utstå och det är så fruktansvärt vidrigt att ja… Jag tänker på andra yrkesgrupper. Inom restaurangbranschen till exempel. Jag vågar knappt tänka på hur de får utstå kommentarer om utseende och ibland kanske gästerna inte bara nöjer sig med bara kommentarer utan tar sig friheten att ge någon klapp här eller tafsa lite där. Äe. Fy fan.

Jag har knappt aldrig fått några direkta hot och hat. Jag har fått läsa att jag är fet, att jag har äcklig dialekt, men oftast får jag mejl av typen ”lilla flicka, snart växer du nog upp du också” (standardavsändare äldre män).

Till min stora glädje och ynnest så får jag främst positiva mejl och glada tillrop på mejlen, twitter, facebook och här på bloggen. Jag vet inte vad det beror på. Kanske tangerar jag sällan ämnen som upprör näthatarmaffian allra mest. Fan vet.

Vill egentligen bara säga det: att jag är så otroligt tacksam över att ni är så snälla.

Människor och utsikt alltså.

Haha tänk hur vi håller på, reser till andra länder och åker upp i hissar och trampar upp i trappor bara för att få se något från hög höjd. Uppåt ska vi och så ska det ”ohh”:as och ”ahh”:as.

Jag tycker mest om utsikt när det inte är så mycket där att se. Bara vatten, till exempel. Eftersom jag är uppvuxen på en ö och är van vid att ständigt vara omgiven av hav kan det ibland känns lite torrt ute i Enskede. Det är naturnära och det finns massor med fina vackra villor, det är ju en jävla idyll. Så säger folk att ”man det finns ju jättemycket vatten i Stockholm”. Ja, jo det är sant. Men det är liksom inte ostört vatten. Det är små färjturer hit och dit, stoj och larm och nöjesfält och bebyggelse hela vägen ner till kajkanten, för överallt finns det ju en kajkant. Det är ett spektakel kring vattnet i Stockholms innerstad.

På tal om vatten skulle det vara himla gott att ha ett badkar.

Hej och hå, jag är inne på min åttonde arbetsdag. Hoppar in och jobbar lite kvällsskift igen vilket jag inte gjort på … länge.

Jag ägnade mina första ett och ett halvt år åt kvällsjobb på Aftonbladet och fördelarna är många:

– Man får sitta och prata i telefon ostört.

– Folk som jobbar på kvällen är av någon anledning mycket trevligare mot varandra än de som jobbar på dagen, sett till redaktionen i stort.

– Det är fritt fram att dricka kaffe sent på kvällen för man ska ju ändå sitta uppe och uggla.

– De roligaste nöjesrelaterade grejerna händer oftast på kvällen/natten och inte 07.30 då jag vanligtvis börjar jobba.

Sedan finns det ju förstås ett gäng nackdelar:

– Under några invänjningsdagar känner man sig helt jävla lost i huvet kring 00-snåret.

– Allt kaffe kan gör att man inte får ro när man väl kommer hem vilket gör att man ligger vaken och stirrar i tak alldeles för länge.

– Det kan hända, om man inte har alldeles för bra karaktär, att man faller i sockerfällan för att försöka hålla hjärnaktiviteten igång. Det här kan sluta med att man plötsligt en dag, efter ungefär ett och ett halvt års jobbande kommer in på redaktionen på eftermiddagen med ett fint kvällskit bestående av kakor, lösgodis, läsk och koffeintabletter. Ja, jag talar av egen erfarenhet.

Jag sitter här på kvällskvisten och har dåligt samvete för det här inlägget jag skrev för någon dag sedan om att man kan förändra allting.

Jag bara kände det just då, att det är ju möjligt liksom. Allt går och det tar tid och det kan vara kämpigt som fan men det mesta går ju faktiskt att förändra.

Och sen tänker jag: vilken jävla hycklare jag är. Vad försöker jag förändra i mitt liv? Behöver jag ens förändra någonting?

Jag är så lyckligt lottad att jag vill skriva och det får jag göra. Som att någon som gillar moskéer får jobba i moskéer, kanske vara någon vaktmästare om de nu har sånt i moskéer. Det är ändå på jobbet vi människor med jobb tillbringar en stor del av den vakna tiden och då är det ju gött för en att man får göra något man tycker är soft.

Kanske ska man bara jobba med små delmål i livet, inte alltid dra på med det mest drastiska. Kanske ska man bara sikta på att laga mat hemma i lugn och ro alla kvällar i en vecka, ringa tre kompisar och få dem att skratta eller läsa en bok. Eller sticka! Jag har tänkt på det på sistone, att det vore fint att sticka en halsduk eller ett tvåmannatält.

Förlåt, det är ju uppenbarligen en vilsen människa som skriver det här.

Men jag är nyduschad i alla fall.

Av allt meningslöst jag häver ur mig på dagar är självhatet störst över de här sägningarna:

”Gud vad kallt det är ute” Eh ja det är kallt, det är vinter. En gång om året, varje år. Temperaturen är samma för alla.

”Oj vad hungrig jag är nu” Okej!? Vem bryr sig om dina hungerskänslor egentligen? Gå och ät något, tillfredsställ dina behov människa. Du har pengar på kontot och det finns mat på hyllorna i affärn.

”Usch vad trött jag är” Samma sak här. VEM bryr sig om det förutom du själv? Du lär ju inte bli pigg och energisk av att tjata om det, direkt.

Jag blir så jävla less på det här.

Först ska man sitta på sin kammare med sina komplex och sedan ska det läggas pengar på att fylla i och fylla ut och fixa till.

Och jag är så less, för jag är likadan själv. Herregud, jag har opererat brösten för att de inte ”ser normala ut” och det gör de sannerligen inte efter den här 60.000-kronorsoperationen heller. Jag har övervägt att räta till min tandrad för att den är så sne. Skulle väl kosta typ 40.000 eller något?

Jag sitter och går igenom mina bylinebilder och jag är inte nöjd. Varför, egentligen? Jag ska skriva. Mitt huve är där som något sekundärt, för att läsarna ska känna att ”hej hej här är jag som skrivit”! Ändå känner jag att jag gärna skulle vilja vara en sån där som bara ”råkar vara snygg”. Som många kvinnliga profiler bara ”råkar vara”. För det finns en mängd kvinnliga skribenter och tv-människor som syns och hörs och har vettiga åsikter – samtidigt som de är trådsmala, välfönade och stilsäkra som fan.

För man orkar ju inte stå och vara ful?!?

Jag kan fatta att folk är upprörda på Gina Dirawi och hennes ”förvandling” sedan hon blev svenska folkets favoritprogramledare numero uno. Och nu kan det ha hänt vad fan som helst med hennes vikt, det vet vi inte ett skit om. Men om jag inte är helt ute och cyklar så har hon ju inte bara gått ner i vikt utan blivit mer medveten om stil och plattänger och locktänger – eller åtminstone har SVT applicerat en stil på henne som inte känns riktigt genustänkt över huvud taget utan snarare ”kolla här har vi en ung tjej med hårsvall och några trendiga klackar”.

Och jag KAN fatta det! Jag kan fatta att man låter sig piffas och puffas till för det är väl typ lag på att programledare ska vara både piffade och puffade.

Så är det bara.

Så läser folk om Mia Skäringer, ”som är så naturlig”, att hon fixat och trixat bort gluggen för några sköna tusingar.

Och så ser folk Gina Dirawi som står med sina vettiga åsikter men i en prinsessklänning och barbiesvall i rutan.

Och man kommer liksom ingen vart. FÖR DET ÄR SÅ HÄR SAMHÄLLET SER UT OCH UTSEENDET ÄR SÅ JÄVLA MYCKET.

I slutändan vill ingen vara ful utan man lägger en massa pengar på att vara fin och fylla upp sin glugg och dyra plattänger och sen dör man.

Fan ta allt.