Beklagade mig för gladiatortränaren om min kamp för att balansera gymmet och dekadensen i mitt liv.

För samtidigt som jag vill äta middagar, dricka rödvin, ramla runt i höga klackar i natten och sova alldeles för lite så vill jag få in gymmet fyra dagar i veckan, fem dagar helst. Ibland sex.

Har en idé om att jag ska utröna den perfekta balansen och sedan skriva en bok om kampen. Kanske lansera någon 30-70-metod, eller eventuellt någon typ av periodisering (tre veckor dekadens, två veckor fitness?).

Han: – Då kan jag vara med i din bok.

Jag: – Alltså … ditt liv är ju allt annat än dekadent.

Han: – Jag är väl dekandent!

Jag: – Vänta nu! Du tränar VARJE dag. Du varken röker eller dricker. Du…

Han: – Men förut köpte jag hem en frödinge kladdkaka, sprutade ner hela den med grädde och täckte alltihop med M&M:s och åt.

Jag: – Okej… du kan få ett kapitel. Ett.

Om man får tråkigt kan man alltid göra en dramaserie av sitt liv: rollbesätt ett gäng personer i din närhet, gärna färgstarka typer. Förbered dig genom att samla ihop ett gäng olika kittlande intriger och dela upp i tolv avsnitt. Sedan är det bara att börja ”skapa”. Gå från till den andra och säg saker som ”Martin tycker att du var alldeles för mycket/skithet på festen i fredags”.

Invänta reaktioner.

Spring mellan parterna och dra även in andra av rollfigurerna i dramatiken!

Välj en bra vinjettlåt.

Lycka till.

Vi skrattar på kontoret åt att Gotland betalade 5 miljoner åt ett konsultföretag som tog fram den intetsägande sloganen ”Det magiska Gotland”.

Sedan börjar någon googla och vi skrattar vidare åt:

Vingåker – ”En promille kan inte ha fel!”

Grums (vår chef Tobbes hemort) – ”Så mycket mer än du tror” (inte så självsäkert nej)

Skurup – ”When in Europe don’t miss Skurup”

Ystad – ”Ja, i Ystad” (va?)

Hjo – ”I LOVE HJO” (alltså nej)

Någon berättar att Kristinehamn välkomnar inresande med skylten ”flest gratis p-platser i centrum”.

Då vänder sig webb-Johan från Söderhamn om och bara:

– Förr om åren hade vi ’Söderhamn – ät, tanka, trivs’.

Någonstans här kollapsar hela nöjesredaktionen av skratt.

Jag tänker på sommaren 2009. Hur livet rasade ihop och byggdes upp igen.

Mitt i sommaren satt jag på en strand och frös. Hade på mig jeans och svart hoodie bland alla uppblåsbara krokodiler och mariekexätande småbarn. Skakade av ångest i solskenet. Jag hade sjukanmält mig från jobbet. En semestrande kollega hittade mig där på stranden. Han fattade, han har alltid fattat. Han satt bara bredvid och berättade om allt och inget. Någon resa han hade gjort och något möte han gått på. Frågade inget, trots alla frågor som fanns att ställa.

Jag hade stökat till det ordentligt. Träffat en kille, blivit himlastormande, väldigt, närapå obeskrivligt förälskad.

Samtidigt gick jag igenom en livskris. Hade tagit det svåraste beslutet i mitt liv. Allt var ostadigt, men ändå fint med kärleken där i kaoset.

Så fuckade jag upp. Drack för mycket, tappade kontrollen. Släpade hem en 18-åring någon lördagnatt. 1000 cigg, vin och antagligen hångel. Vad minns jag. Nya killen i lägenheten dagen därpå, 18-åring nerbäddad i sängen. Otrohet, brukar det väl kallas.

Den enda saken som var bra lyckades jag sjabbla bort. Självhatsribban höjd ännu en gång.

Sedan kan jag inte exakt redovisa för vad som hände, men jag bestämde mig för att reda upp allting, en gång för alla. Skaffade mig världens vettigaste psykolog, antidepp, gick tillbaka till honom och sa förlåt, blev förlåten, tog ledigt en vecka, stranden, varm hud, solsken, mådde okej, ville leva för första gången på väldigt länge. Eller som min kompis Kajsa uttrycker det ”minns du den sommaren då allt var skratt, mjukglass och Madonna?”.

Jo tack. Den glömmer jag inte i första taget.

Det här är Christoffer och Cornelia Röstlund. Som ni ser har de sin beskärda del av tatueringar och annat.

Jag roas väldigt mycket av följande scen: i somras semestrade de på Åland och gick förbi en alkispub. Ut staplar ett fyllo som gapar så det ekar mellan husväggarna efter Christoffer:

– JOHNNY ROTTEN! SID VICIOUS!

Haha. Han drog av hela sin repertoar av punkkunskaper.

Den var rätt kort.

En sak jag kan panika lite över med Stockholm: man har ingen bakgrundsinfo på någon. Man träffar en massa nya människor här och var men man vet inte ett skit om någon. Helt plötsligt har man kanske har hängt en kväll och så är personen ifråga Sverigedemokrat eller en balettdansös eller någon som föddes som trilling. Man famlar i ett stort hav av personer man inte vet något om. I Mariehamn med 11 000 mer och mindre härliga invånare hade man ju koll på folk. Vem som legat med vem, vem som blir packad för ofta, vem som har Lyxfällanskulder, vems pappa som är alkad kapten på Viking line.

Här skulle det återigen vara på sin plats med någon typ av Svanen- eller Kravmärkning på människor.

Eller kanske någon typ av kort med informativt formulär?

Hatar att inte ha kontroll.

Hej, hej hemskt mycket hej. I går åt vi (Christoffer, Cornelia & deras kompis Granvik som nog kan kallas lite min kompis också) middag på Elefantpojken och det var himla härligt. Inget jag bara häver ur mig nu, det var faktiskt ett utomordentligt häng.

Christoffer och Cornelia gick och såg Hives medan jag tog rygg på Granvik och en gla reklamare som kallades Jalle. Vi gick till slaskpub på Götgatan och bröt arm.

Sedan, som om inte den här kvällen var fin redan som den var så dök min spirituella mamma upp! Hon är i Stockholm för att gå på nån harmonimässa, men nu svängde hon förbi och tog en öl på slaskhaket!!

I dag har jag grav ångest och andningssvårigheter, men det får den här helgen vara värd.

Det här då: vi festade av Niklas och Jon i går. Jag drack väl 76 glas vin, stapplade till en taxi, hade 12-centimetersklackar och orkade inte gå från Clarion hotell till Slussen vid tretiden.

Det var en känslosam dag i går och jag la ut texten för taxichauffören. Berättade osammanhängande om allt och alla. Jag kan tillägga att han såg ut lite som Breivik, chaffisen. Tror jag, jag var rätt full så kan ha fel.

Ok, han släpper av mig kanske 300 meter från mitt hem eftersom min gata är enkelriktad och det är ett helvete att ratta runt alla kvarter.

Jag går och när jag står vid min dörr har han ändå kört runt, vevar ner rutan och frågar om han ska komma med upp.

Allvarligt talat, jag brukar vara öppen för det mesta. Tänker att livet ändå är över om tre minuter så man kan lika bra göra allting som faller en in. Men börja dra med nån okänd taxichaffis upp på häng vid 03 på natten?? Nej.

Å andra sidan kan jag i dag tänka att han kunde ha varit mannen i mitt liv.

Men han kunde också varit psykopat.

Högst troligen var han det sistnämnda.

Snubblade över det här gamla klippet. Det kräver kanske en del bakgrundsinfo inser jag. Det är dessutom del 2 och lyckas inte hitta del ett någonstans. Men det är gjort för tidningen jag hade, XIT. Frippe, en motorcykeldåre med tveksam inställning till vad hälsosam kost är för något, och jag bytte liv för ett dygn. Han gick ut och gick med min hund och åt min frukostgröt medan jag levde hans ungkarlsliv i sängen.

En gång, på den glada tiden när jag var chef och fick styra och ställa, skickade jag ut Frippe för att testa MMA för tidningen. Han bröt två revben.

Jon och Niklas, mina två kollegor valde att ta avgångsvederlag när det var kristider i höstas.

I går lämnade de Aftonbladet.

Jag kan inte bunta ihop de här två människorna för de är två helt vitt skilda personligheter, men en sak har de gemensamt och det är skrivandet. De besitter båda två en fantastisk förmåga att rada ord efter varandra.

Vissa är jävlar på att flyga flygplan, andra kan lära ut geografi på bästa sätt, nån är ledande i landet på hudvård. Niklas och Jon kan skriva så att det berör.

Jag jobbade drygt två år med de här människorna och det är jag stolt och tacksam över. Även om många dagar är gråa och det känns som allt handlar om att lunka till kaffeautomaten och i bästa fall dra loss Pernilla Wahlgrens nya husköp så har det känts fint att jag fått göra det med två som är jävligt bra, bland Sveriges bästa, på vad de gör.

Sedan är de fina människor också, men det pallar jag inte ens gå in på för det blir bara en känslosam sörja av alltihop.

Här är två texter som jag tycker att ni ska läsa:

Jon intervjuar Jonas Inde om alkoholism, självmordsförsök och psykiska problem (tyvärr plusinlåst, men skaffa plus. Det är bra).

Niklas gör den första intervjun på åtta år med rapparen Ayo.