Min kollega, vi kan kalla honom Jon, försökte muntra upp mig i morse med tanke på min separation.

Jon: Men du har ju din blogg nu. Skriv typ ”Hello boys, I’m single and ready to mingle”.

Jag: Eh, nej?

Jon: ”Hallå killar se hit, jag är singel och villig”

Jag: Men … nej.

Jon: ”Alla snubbar! Sluta leta: här är jag!”.

Jag: …

Jon: Men du, du kan väl köpa en sån där ”singel och snygg”-t-shirt i alla fall?

När jag flåsade mig upp för trapporna i trapphuset så hade jag en pirrande känsla i kroppen. Tänk om det inte är så att Kristoffer lämnat mig. Tänk om det bara är ett jävla skämt alltihop. Tänk om jag öppnar dörren och det är totalt tyst – men det är en spänd ansträngd tystnad det är samma tystnad som uppstår på en cirkus när direktören sagt ”Och får jag be om största, möjliga TYSSST-NAD” – för vilken sekund som helst kommer Kristoffer och alla mina vänner och bekanta och kanske till och med någon granne och någon gammal lärare (nej förresten, ingen lärare) hoppa fram och ropa ”SUPRAAJS!!”. Och så fylls rummet av ballonger och girlanger! Någon bär på en tårta med texten ”busted” i knallröd glasyr! Någon annan håller i en konfettikanon som sprutar guldiga pappersflarn över hela rummet! Folk blåser i partytutor! Alla är redan lite champagneglada och kramiga för de har hunnit svepa ett glas innan jag kom hem och jag får en rolig men fånig hatt på huvudet! Och så skulle jag stå alldeles häpen och lite bortkommen och titta på alla och säga ”men vad har ni nu hittat på?”.

… men så blev det ju inte.

Jag kom innanför dörren och så var det bara tyst.

Det var alltså SNYGG man behöver vara. Nu faller alla bitar på plats.

Andra märkligheter Kungen KUNDE ha sagt på temat ”Silvia är så sjuk att läkarna…”:

…Silvia är så sjuk att läkarna måste botoxavgifta henne.

…Silvia är så sjuk att läkarna trodde att hon var man.

…Silvia är så sjuk att läkarna ombads att ringa upp Sarah Dawn Finer för att styra upp begravningshymnen.

…Silvia är så sjuk att läkarna beordrat att en yngre Jake Gyllenhaal-look-a-like ska komma till sjukan och väcka hennes inre låga.

…Silvia är så sjuk att läkarna vittnar om att hon bara svamlar om en söderhavsö, cigg och campari-juice.

…Silvia är så sjuk att läkarna måste övertyga henne om att det är hennes dotter som ligger med Daniel Westling – inte hon.

…Silvia är så sjuk att läkarna är redo att tillmötesgå hennes sista önskan om att registrera sig på Victoria Milan.

Branschtidningen Resumé skriver om en video där Kungen ska ha knäppt Expressens hovtossa Johan T Lindwall ordentligt på näsan. Under ett besök i Botswana ska Johan T ha flåsat Kungen i nacken med frågor om Silvias sjukdom tills Carl XVI Gustaf rutit ”Jo, bara för dig ska jag berätta att hon (Silvia) är så sjuk att läkarna måste skära öronen av henne”.

”Skära öronen av henne”!!! HAHAHA! Det här är utan tvekan det roligaste Kungen någonsin har sagt. När är man så sjuk att man måste skära av öronen? HAHAHA! Fatta vad arg man är om man ilsket ryter till så här när man är Sveriges statschef. Han är den sjuttiofjärde svenska konungen i ordningen, han äger slott, han är på statsbesök i Botswana, han har säkert minst 700 medaljer på sin jacka, det låter antagligen klink-klonk-klink-klonk av allt metallskrot när han går och då säger han att hans fru – Sveriges drottning ”är så sjuk att läkarna måste skära öronen av henne”!

Nu kan jag dö lycklig.

Så stod vi där i morse och tittade på varandra. Jag var som vanligt stressad till jobbet och Kristoffer stod med en skål med müsli i handen på väg in till vardagsrummet för att äta frukost. Jag med vetskapen om att han inte kommer att finnas där mer när jag kommer hem.

– Jaha, sa jag.

– Jaha, sa han.

– Och nu ska vi aldrig mer bo ihop? frågade jag halvvägs på väg ut från lägenheten.

– Det vet man aldrig, svarade han.

– Tack för den här tiden då, sa jag med tårarna brännande i ögonen.

– Ja … tack då … svarade han och jag skulle precis stänga dörren då det plötsligt slog mig:

– ELTANDBORSTEN????!! Vad händer med den?

– Den är min, ropade han från hallen.

– Jaha… suckade jag, smällde fast dörren och trampade frustrerat till jobbet på min vårdammiga cykel.

Okej, jag vill bara att ni ska inse det stora bakom det här fantastiska slutresultatet:

1. Slå sig ner framför datorn.

2. Slå på datorn.

3. Vänta tills datorn är igång. Svära lite, fundera på att köpa en ny dator som startar snabbare. Inse att man är för fattig – den här månaden också.

4. (Eventuellt) Kolla Facebook. Gilla några statusar, skriva grattis till något dagisragg.

5. Surfa in på aftonbladet.se. Klicka sig in på Nöjesbladet (eller klicka in direkt så klart).

6. Hitta artikeln med rubriken ”Europe och Takida åker på tältturné”. Klicka in sig.

7. Läsa artikeln.

8. Läsa kommentarerna.

9. Gå in och kommentera en ledsam kommentar med det absolut mest meningslösa du bara kan komma på. Så ja, nu är du färdig.

Redan när jag var 16 och fick jobb på Ålandstidningen så började min mormor att klippa ut allt hon kunde nosa upp med min byline. Och när jag sedan började skriva krönikor så gick hon bananas med saxen! Hon klippte och klippte och klippte och när man kom hem till henne så drog hon ut en stor byrålåda som var fullproppad av mina alster. Om det inte varit min mormor hade det varit någonting väldigt osunt, något sinnessjukt, över den där lådan.

Fatta om någon av Sofi Fahrmans släktingar har samma vanor. Flera saxar måste vara utnötta vid det här laget! Den släktingen borde ha drabbats av saxarm! Snart måste en assistent anställas för att hinna med alla klippningar! Kanske det är nästa program efter Stylisterna – sponsrat av Fiskars.

Bra att jag dammade av cykeln just i dag när blev snökaos! Det går knappt att säga någonting positivt om den här dagen, i kväll är sista kvällen med Kristoffer och jag undrar fan om jag kommer att klara det här. Vem ska säga åt mig att inte festa till 06.30 på morgonen? Vem ska säga åt mig att inte äta oboy-och-rostmacksfrukost varje dag? Vem ska påminna mig om att cola light inte är okej måltidsdryck till alla dagens måltider?

Är ju förstås inget barn. Som vuxen självständig kvinna borde klara mig alldeles utmärkt – i teorin i alla fall.

Ska bara lära mig hur tvättmaskinen funkar och lite sånt först.

Jag har anat det förut – men det är först nu i och med Stockholm-Båstad som jag har insett vidden av min Peter Magnusson-avsky. Den timmen jag ägnade åt Stockholm-Båstad var veckans mest bortkastade, det grämer mig faktiskt. Jag kunde ha hängt tvätt, jag kunde ha skaffat mig ett fadderbarn, jag kunde ha gått med i journalistförbundet eller bara målat mina tånaglar – den där timmen av mitt liv som Peter Magnusson stal får jag aldrig tillbaka. Känslan efteråt är samma som efter en Ben Stiller/Adam Sandler-komedi. Man känner sig smutsig, men fram för allt känner man sig idiotförklarad av, i det här fallet, serieskaparen.

För när, NÄR Peter Magnusson, är det egentligen meningen att vi ska skratta?

När Ola Rapaces karaktär Danne beställer in en inventerad u-båt på restaurangen? När Ola är naken för sjuhundrade gången? När han ligger med den där emo-bruden på båten? När Peter Magnussons karaktär Pavel beställer in makaroner från barnmenyn för att han inte kan med fisk? Eller det allra värsta: när Pavels flickvän håller i en BAUTA telefon?

Å andra sidan, det här är väl bara jag. Nu pratar vi om ett tv-tittande folk som välkomnar en Göta Kanal 4….