På Södermalm i lördags kväll. En tjej kom fram till mig och frågade var Nytorget ligger. Jag började förklara, men då våldför sig någon okänd tjej på vårt samtal. Hon tycker tydligen inte att min förklaring duger så hon frågar gläfsande ”NYTORGET?” och tar över mina direktioner.

Vem gör så?

Vad har man för inneboende aggression/avundsjuka om man inte kan låta två människor på gatan vara ifred? Det var ju inte så att jag pekade åt fel håll. Den här människan, det var en människa med problem. Kanske fick hon aldrig se på barnprogrammen när hon var liten eller så fick hon inte äta kelloggs frosties som alla andra ungar eller så brukade hennes morfar ta på henne på märkliga ställen när mormor inte såg FAN VET. Synd var det om människan i alla fall. Gud vad arg jag blir.

Tänk Michael Douglas tomma blick som mötte omvärlden när han var sjuk och gömde sig under en kepa.

Ungefär samma uppsyn möter mig när jag tittar i spegeln i dag.

Det är med en djup suck jag läser det här. Det är någonting äckligt över det hela. Det är som att TV 11 (TV 4) verkligen SKÄMS över någonting. Vadå, undrar man? De har låst in en människa som BETT om att få bli inlåst och sedan blev han galen där inne. Om det nu var så att Rickard var sjuk innan, om det var så att tv-produktionens psykologer missade det och det är därför TV 11 har dåligt samvete. OM. Då borde väl för i helvete den här mamman som figurerar överallt ha stoppat hans intåg i huset med näbbar och klor?

Eller så ryckte hon bara på axlarna, lutade sig tillbaka och tänkte att det här nog skulle lösa sig.

Med en gratis förlovning, eller nåt.

Okej. När jag satt hos den här svindyra jätteutbildade hårKONSTNÄREN i lördags så greppade hon gång på gång mina hårtestar med avsmak och sa ”du har torrt hår”. Jag VET att jag har torrt hår. Det sa jag till henne.

Ändå fortsatte hon ”oj vad du har torrt hår”, så där gick hon på ”ja det här var verkligen i torraste laget” och ”OJ vad ditt hår suger åt sig fukt”. Till slut lät det på henne som att jag bara hade några döda stripor som spretar ut från min hårbotten, som Coolio eller Nick Nolte efter en hård utekväll.

När hon fört sin hårda kampanj mot mina stackars testar i drygt en timme var det dags. Hon plockade fram produkten. För givetvis finns det ju en produkt som kan hjälpa mig att bli fri från det här hemska hårtillståndet jag är i just nu. Till den rimliga kostnaden av 679 spänn eller något liknande. Orkade aldrig fråga. Hon däremot frågade flera gånger om jag inte ”var i behov av NÅGONTING annat när jag ändå var där”. Jag sket i produkten, tog mitt frisörfixade hår och gick.

I dag är det om möjligt, torrare än någonsin.

Känns rätt bra ändå.

Tänk er att det här är en serie om en tragisk 23-åring liv.

Det här är klipp nr 1:

11.00 i lördags morse vaknade jag med huvudvärk efter fredagens fylleslag och tänkte ”nu dricker jag aldrig mer”.

Dagen innan hade jag rökt typ 300 cigg och druckit 500 glas vin. OCH dessutom fyllemessat en snubbe och frågat om han är i Japan. Hur konstigt är inte det? Han ba ”eh nej?”.

Klipp nr 2:

Klockan 20.30 jag har våldfört mig på mitt ansikte med en skrubbvante för att få tillbaka någon form av lyster.

Är ändå likblek. Drar på mig en svart klänning som har börjat sitta alltför tajt. Fixar det med ett par maginsugande strumpbyxor (SÅ ledsamt). Går till en av söders deppigare barer, Malmen, och häver i mig mera vin med Malin Collin.

01.30 Hasar mig hemåt. Hatar att gå hem i högklackat. Hatar att gå hem utan kille. Alltså vill inte ha random kille utan någon jag faktiskt bryr mig om. Eller jag vet inte. Random kille går väl i värsta fall.

Klipp nr 3:

11.00 söndag. Egentligen vill jag bara kväva mig med hjälp av kudde men släpar mig motvilligt upp och tänker snart – SNART ska jag ta tag i det här nya, ensamma livet. Kan inte fortsätta vara så här tragisk.

Klipp nr 4:

17.30 Bläddrar lite i Kropp & hälsa. Orkar inte. Funderar på att äta pizza. Orkar inte gå ut. Lagar matlådor. Passar på att äta lite bulgur. Gör det med fingrarna.

20.00 Tittar på Solsidan. Glädjer mig åt att jag åtminstone inte är som Ove Sundbergs fru.

20.25 Kommer på att hon inte är på riktigt. 

Jag har nått ett vägskäl i livet. Jag vet varken ut eller in. Under de senaste tio åren har jag lagt väldigt lite tid på skönhetsvård. En stor del av den lilla tiden har jag plockat mina ögonbryn. Och att upprätthålla två tunna bryn har inte varit det lättaste med tanke på att mina snarast kan liknas med Håkan Juholts.

Jag har alltså suttit timmar vid spegeln och plockat omsorgsfullt. Någon gång, när det har varit riktigt bråttom har jag i desperation tagit till rakhyveln, vilket vid ett tillfälle resulterade i att ett av ögonbrynen försvann och jag fick måla dit det med svart kajal. Jag såg ut som en nyrik ryska.

Hur som helst, jag har inte reflekterat särskilt mycket över mitt plockande. Det är något jag har gjort för att det ska göras – till jag för ett halvår sedan besökte en hudterapeut som tydligen också var expert på just ögonbryn. Hon flämtade förfärat när hon såg hur jag i åratal MISSHANDLAT det VIKTIGASTE karaktärsdraget i ansiktet. Hon förbjöd mig från att ens TITTA på en pincett. Och jag vågade ju inte annat än att lyda. Så nu är jag Juholt.

Jag funderar ofta att jag ska plocka bort skiten. Men jag vette fan. Det är ganska bekvämt som det är nu också.

Före Juholt.

Juholt.

Jag ägnar söndagskvällen åt att laga matlådor till den kommande veckan.

Matlådor är för folk som är:

Snåljåpar. 

”Praktiska” människor. Sådana som alltid ”värmer rester”, åker på vandringsresor, pressar blommor i böcker, klär sig i fleecetröjor och fortfarande har tjock-tv bara för att ”den funkar”.

Småbarnsmorsor som ”tänker på figuren”.

Vegetarianer som hävdar att ”luncher ute bara är för sådana som äter kött”.

Mig. Som inte klarar av att gå ut och äta eftersom bröd finns tillgängligt på de flesta lunchrestauranger. Jag kan äta två meter torr franska med smör om ingen stoppar mig. Och det gör ju ingen.

Jag har varit ett vrak i dag. Hela dagen har jag gått runt på Södermalm som en vandrande kris med en stor Seven Eleven-kaffe. Jag har lipat flera gånger. Jag som nästan aldrig gråter. Jag har grubblat och sparkat grus framför mig på gatan. Jag har suttit på en bänk vid Björns trädgård och lipat bakom solglasögonen för människorna som knegar vid kärnkraftverken för att rädda sitt Japan. Jag har bläddrat i tidningar och sett hur jävligt det är i Libyen. Jag har nästan hulkat för att jag blivit så berörd av artikeln om Aftonbladet-fotografen Peter Wixtröms kamp mot cancern.

Det var rätt befriande, ändå, men jävligt konstigt att gå ut på stan och gråta.

Kanske jag börjar bli svår.

Hoppas verkligen inte det.

Asså … ”tappat bort”. Jag tror att det är en förskönande omskrivning av ”jag kastade den åt helvete och bad dem spola ner skiten” eller ”jag körde över den 300 gånger med bilen och smälte sedan ner den till ett hjärta som jag gjorde ett halsband av och skickade till random eskimå i julklapp”.

I går kväll bjöd jag Expressen-Ninna på middag. Intressant tilltag eftersom jag inte kan laga mat, men jag svängde ihop något skit ändå. Typ pasta. Det blev rödvin och sedan blev det Strand. Och det var helt okej fram till att det ska spelas Håkan Hellström. Jag hatar Håkan Hellströms musik så djupt och innerligt från botten av mitt hjärta att jag knappt kan sätta ord på det. Jag blir irriterad bara jag tänker på det där jämrande ylandet. Jag måste tygla mig. Återkommer eventuellt med en hatkrönika om saken i nästa veckas Nöjesblad. Måste andas i en påse eller något nu.